Aftonbladet – 13 januari 1874, sida 3

åt oss; vi togo derföre med oss i vårt skåp de finska repbundtarne, som vi ännu hade qvar, för att med deras tilibjelp komma ut igenom förstret utan att väcka er, sedan vi blott hade hunnit somna. Det är un: dransväråt hvad allt en menniska kan åstad: komma med litet månsken till sin vägledning; men jag tillstår att gässen nedunder oss visade sig likasom invigda i vår plan; ty de låtsade om ingenting medan jag bytte ut vår tenndosa med Petersburggazetterna uti mot er egen med depescherna i under er hufvudgärd, och ej heller när vi öppnade fönstret, kastade repen omkring fönsterposten och hasade oss ned, Det varförst när jag hade dragit åt mig repen igen, gripit till en stör och med den något bullersamt tillstängde fönstret, som de stämde upp sitt nattliga skrål. Sannolikt störde de er djupa sömn några ögonblick. För öfrigt snappade vi väl undan edra depescher, men vi plundrade er ändå inte, som ni straxt skall inse, Hans höghet och jag ilade vidare, såsom ingen tysk skulle kunnat förmå. TI en stad uti vestra Polen skaffade vi oss mera pas sande kurirkläder, och depecherna lemnade vi ganska riktigt fram till hans excellens krigsministern i Paris, enligt adressen på dem; det akedde icke mindre än 27 timmar före er ankomst dit med Petersburggazetterna. Jag vet att händelsen har föranledt hans exe. ministern till litet skämt öfver hans exc, ambassadörn, och sannolikt er sjelf till åtskilliga funderingar; ty furst Teodor i sin kurirdrägt, med sitt skägg och sin peruk — händelsevis af samma färg som ert skägg och hår — hade ett sådant syskontycke med er, att när ministern och hans husfolk fingo se er för första gången, trodde de samtliga att de sågo er för andra. För att icke väcka uppseende och ge anledning till onödiga förklaringar och efterspaningar, hade vi dessutom dragit försorg om att man trodde en ytterligare depesch vara att omedelbart förvänta öfver Belgien. Huru med