Aftonbladet – 13 januari 1874, sida 3

Den förste som hördes var handlanden Sellström. Strömbom hade förut på särskild fråga af kärandens ombud medgifvit, att han. efter det konkursen blifvit anhäpgiggjord. af Sellström till låns bekommit 5000 rdr å en i egendomen Albano på samma summa inteckn revers. Denna revers hade han åter, likaledes efter konkursens början, mot recipisse erhållit af smeden Fagerberg till inkassering. Det var om denna omständighet Sellström först skulle höras. Vitnet visordade riktigheten af Strömboms uppgift och berättade, att han öfvertagit en inteckning i Albano å 5000 rdr med ordningsnumret 5 samt i liqvid för densamma lemnat dels 2000 rår i kontanta penningar, dels ock några af snickaremästaren J. Pettersson utfärdade skuldsedlar å 3000 rår. Denna upplysning gaf kärandeombudet anledning att framställa den frågan, om ej Strömbors skuld till Pettersson blifvit genom denna transaktion betald, men härpå lemnade vitnet ej något bestämdt svar. Strömbom bestred emellertid Sjöbergs uppgift och upplyste, att Petterson ännu innehade alla de af S. utfärdade reverser, som han förut innehaft. För att bevisa, att det vore mannens och ej hustru Ström boms lösegendom, som funnes på Albano, framstäldes vidare till Sellström den frågan, om ej Strömbom sjelf af honom lånat 100 rår på en kråsnål. Sellström berättade då, att han af en herre vid namn Cettervall för omkring en månad sedan för 50 rdr köpt en kråsnål, som han förut sett Strömbom innehafva, men visste icke med bestämdhet, hvilkendera af dem, som varit egare tili densamma. I fråga varande nål hade vitnet slutligen bortbytt mot ett spindelur till ofvan nämnde Cettervall och vore således icke längre innehafvare af densamma. Hvarken källarmästaren Lindström eller timmermannen Olsson hade några upplysningar af vigt att meddela. Det fjerde vitnet, Fagerberg, hade deremot åtskilligt att förtälja. Först berättade han nemligen, att han, långt innan Strömboms konkurs börjades, var egare af den i det föregående omnämnda inteckningen JM 5. En hr Fogelberg nämndes, så vidt ref. kunde fatta, såsom hans fångesman. Denna inteckning hade Strömbom sedermera en tid efter det han blef försatt i konkurs fått emot qvitto emottaga till inkassering. I fråga om anledningen, hvarför Fagerberg lemnat Strömbom nämnda inteckning, vitsordade han gäldenärens egen uppgift. att han gjort detta för att sätta Strömbom i stånd att genom säkerhetshandlingens belånande hindra egendomen Albanos försäljande på exekutiv auktion. Strömbom ansåg det ge e sin pligt mot massan, såsom egare af åtskilliga inteckningar i samma egendom, att söka förekomma, fastigheten blefve på detta sätt försåld. och i denna lofliga afsigt hade han tagit sin tillflykt till vännen Fagerberg, alldenstund Albano redan var utmätt och dag för dess försäljande utsatt. Men det var ännu en annan inteckning i Albano å samma belopp som den ofvannämnda och med ordningsnumret 6, med hvilken Fagerber; haft befattning. Strömbom hade nemligen blifvit dömd att betala den märkliga droskan, hvilken så ofta blifvit omnämnd i detta mål och han bade då vändt sig till Fagerberg med anhållan, att denne ville bjelpa honom ifrån skulden till droskans förre egare, sadelmakaren Pijörkman, af hvilken han hårdt ansattes. Fagerberg lofvade att nppgöra affären som uppgick till omkring 2000 rdr. mot säkerhet i inteckningen JM 6, som också af Strömbom öfverlemnades till honom. Denna transaktion egde rum, så vidt F. kunde minnas, den 23 sistlidne Juni. Beloppet, för hvilket sistnämnda infokning. hvilken var en bland de sju, som tillhörde Strömbom, var hypotiserad, ökades sedermera med 1000 rår; utgörande diverse räntor, och hade Strömbom till godemännen i sin konkurs öfverlemnat ett af Fagerbergsmåg utfärdadt recipisse å berörda säkerhetshandling. Nu lades honom emellertid till last, att han med egna medel betalt droskan, och käranden likasom sedermera allmänna åklagaren ansåg, att denna således vore konkursmassans egendom. Löjtnant Creutz hade ingenting annat att berätta. än att Sellström tillfrågat honom om värdet af inteckningen JV 6 samt att denne yttrat, att han betalt densamma dels med kontanta penningar, dels ock med några af snickaremästaren Pettersson utfärdade skuldförbindelser, hvilka qvittades mot dennes fordran hos Strömbörn. Härmed voro förhandlingarna för dagen afslutade. Kärandeombudet anhöll om ytterligare anstånd för inkallande af nu uteblifna vitnen och förnyade sitt förra yrkande, att Strömbom måtte till följd af den bevisning, som åvägeabragts, blifva i allmänt häkte inmanad. I sistnämnda yrkande förenade sig äfven allmänna åklagaren, emedan det måste anses ådagalagdt, att S. vore egare af droskan och emedan denne medgifvit, att han med egna medel betalt inteckningar i Albano och derför vore att anse som denna egendoms egare, Strömbom bestred som vanligt begge dessa yrkanden och framställde å sin sida äfven ett sådant, nemligen att kärandeombudet måtte förklaras ovärdigt att föra andras talan. alldenstund ban af Svea hofrätt blifvit fäld att böta 400 rår. Rätten ogillade emellertid Strömboms påstående likasom den förklarade, att sådan bevisning ännu icke mot svaranden blifvit förebragt, att han kunde anses skyldig. att träda i allmänt häkte, samt uppsköt målet på fjorton dagar. då käranden skulle förebringa all den bevisning, han saktade nödig, och svaranden i:kttaga inställelse vid äfventyr, att eljest varda till rätten hemt d. D, B. — FEötfälde i mängd. Teke mindre än 133 hemmansegare i Allbo härads södra distrikt blefvo af sagde häradsrätt, på grundat åtal utaf kronolänsmannen G. Eksandh, den 22 December sistl. år dömde till 5 rdr böter hvardera för uraktlåtenhet att anbringa vägmärken. Af dessa böter tillföllo hälften kronan och hälften åklagaren.