Aftonbladet – 12 januari 1874, sida 3

y begge hade, hvar och en på sitt sätt, ernrat mig om min ankomst natten förr än ag kom. En sak var emellertid klar: dosan, vari jag sett ambassadörn lägga in brefvet ich som jag sett honom försegla, hade blifvit tagen ur min vattentäta kurirväska; den rade blifvit öppnad och brefvet utbytt mot idningsexemwplaren, oaktadt jag icke hade agt väskan ifrån mig ett enda ögonblick, varken dag eller natt. Men hvar hade väl len ryske agenten — ty en sådan måsta det ia varit — fätt tillfälle till ett dylikt taskspeleri? Jag öfverfor i tankarne hela den väg jag hade tillryggalagt; jag stannade för stt ögonblick vid värdshuset De tre örnarne. Det var der som de liffländska gässen hade rjort ett sådantlarm. Men isgen kupdekommra n i mitt sofrum utan att dytta ekbordet, som jag hade skjutit framför dörrn; och det stod ja qvar der till morgoren i samma skick som jag hade ställt det? Hvem hade väl ler kunnat taga depescherna, och — ännu mer: hvem skulle kunnat binna förbi mig och lemna fram dem i Paris 27 timmar invan jog sjelf harn fram? Det öfvergick mitt förstånd. Det måste varit något af dessa ntomordentligt fint anlagda ryska knep, hbvarom jag hade hör. talas så ofta. Förklaringen på gåtan var emellertid att förvänta snart nog, och visst icke till min fördel. När ambassadörn cch ministern sent omsider insågo att de vigtiga depescherna försvunnit eller blifvit utbytta mot understuckna, måste ansvaret falla på mig; och hvem skulle väl då tro på hvad jag kunde ba att säga till min ursäkt? Den som är utvakad och uttröttad till kropp och själ, somnar emellertid när han kr tillfälle dertill, och så gjorde äfven jag; jag sof tolf fulla timmar i det tyska hotell, der jag tog in för natten. Men hela tiden