Aftonbladet – 12 januari 1874, sida 3

att anse såsom specielt grundläggande för: det medicinska studiet, synas i betraktande af den ståndpunkt, hvarpå elementarbildnin gen numöera befinner sig, utån fara kunna, jemte det latinska skrifprofvet, efterskänkas, under förutsättning att examinanden vid sin afgång från elementarläroverket befunnits ega godkända insigter i dessa ämnen, eller att han i motsatt fall genom aflagdt särskildt prof i desamma vid vederbörande elementarläroverk styrker sig hafva efter afgångsexamen förvärfvat de erforderliga kunskaperna. Den medico filosofiska examen kommer enligt dessa grunder att, såsom ock konsistorium i Lund föreslagit, omfatta enlast de fyra naturvetenskapliga läroämnena, zoologi, botanik, fysik och kemi, i hvilka ämnen skulle, på sätt hittills egt rum, forras minst godkända insigter efter den för filosofie kandidatexamen gällande betygskala. Så inrättad borde examen icke kräfva längre studiitid än ett och ett halft år, och en minskning i den sammanlagda studiikursen kunna vinnas, motsvarande minst ett halft, men efter förhåilandena vid universitetet i Lund ända till två och ett halft år, på samma gång som en fastare grund för de efterföljande rent medicinska studierna borde ernås genom de förberedande studiernas koncentrering på de naturvetenskapliga läroämnena, En annan förändring i bestående förhållanden, som genom riksdagens underdåniga skrifvelse åsyftas, är den i fråga satta behörigheten för Karolinska institutet att i likhet med de medicinska fakulteterna anställa medicine kandidatexamen. En sorgfällig pröfning af de skäl, som i denna länge omtvistade fråga blifvit å ömse sidor aniragna, har hos mig stadgat den öfvertygelsen, att det för främjande af det medicineka studiet är af vigt, att en sådan behörighet varder Karolinska institutet tillerkänd. Jag fäster mig mindre vid det ofta anmärkta förhållande. att den undervisning Karolinska institutet fortfarande, jemväl efter 1861 års organisation, meddelar i de teoretiska läroämnena, blott föga anlitas af le studerande, så länge institutet saknar rätt att examinera i dessa ämnen, och att innehafvarne af en del lärostolar vid institutet följaktligen sakna tillfälle att med den ramgång, som vederbör, verka i den medicinska bildningens tjenst. Ty detta förhlllanle i och för sig borde, derest det i öfrigt fun nes lämpligt, attden teoretiska undervisningen fortfarande hafvudsakligen meddelades af de medicinska fakulteterna, endast föranleda till len åtgärd, att de lärostolar, hvilkas innehafvare saknade tillräcklig sysselsättning, indroges eiler ersattes med andra, som bättre motsvarade undervisningens bebof. Men leremot finner jag det vara en för denna frågas bedömande särdeles vigtig och för det medicinska studiet ingalunda gagnelig omständighet att, i följd af universitetsfakulteternas uteslutande rätt att anställa kandidatexamen, åtminstone en af dessa fakulteter i senare tider samlat omkring sig ett antal lärjungar, så stort, att det synes fara värdt att lärarnes krafter blifva öfveransträngda och studierna hämmade i sin obebindrade gång, företrädesvis i sådana ämnen, der det teoretiska gtnudiet beledsagas af laborationer, dissektioner. experiment och andra likartade praktiska öfningar, för hvil kas rätta bedrifvande hvarje lärjunge är i behof af lärarens speciella handledning. En jemnare fördelning af de medicine studerande mellan de särskilda läroverken synes mig derför vara i hög grad af behofvet påkallad, och jag finner icke någon lämpligare väg dertill, än att undanrödja de hinder, som bittills afhållit de studerande från att begagna undervisningen vid institutet. Att detta läroverk äfven i sitt nuvarande skick eger förmåga att meddela fullständig undervisning till mvdicine kandidatexamen, kan desto mindre dragas i tvifvelsmål, som institutet, derest E. K. M:t täcktes medgifva, att den nu lediga professorsbefattningen i materia medica och medicinsk naturalhistoria finge, på sätt lärarekollegium hemställt, ersättas med en lärostol i fysiologi, blefve i afseende på lärarekrafter i de teoretiska ämnena fullt jemförligt med den bäst utrustade af de medicinska fakulteterna. Det tredje föremklet för riksdagens fram: ställning är den praktiska undervisningens ordnande. Lika öfvertygad som jag är, att bvarje af de medicinska läroverken bör kunna meddela fullständig undervisning i de egentliga examensämnena, lika uppenbart förefaller det mig, att intetdera af dem är mäktigt att ensamt och utan biträdefrån något af de öfriga besörja all den kliniska undervisning, som för läkarens grundliga utbildning är af nöden. Visserligen hatva under de tre senaste åren sjukvårdsanstalterna i och invid rikets universitetsstäder vunnit en utvidgning osh förbättring, som i vissa afseenden till och med stält dem i jemnbredd med motsvarande inrättningar i hofvudstaden, men det större antalet sjuke, som å hbufvudstadens sjukhusinrättningar vårdas, och det rikare material, som följaktligen der erbjudes, måste i förening med den tillgång på specialkliniker, som hufvudstaden eger, alltid göra Stockholms sjukanstalter oumbärliga för den klinieka undervisning, som bör följa vid sidan af de speciella medieinska vetenskapernas studium, och säledes närmast föregå licentiat examen. Deremot torde äfven med det större antal lärärekrafter, Karolinska institutet eger, desta ändock ej vara tillräckliga att jemte den redan dem åliggande kliniska undervisning bestrida äfven den 8. k. propedeutiska, hvilkens uppgift är att upplysa och vägleda vid begynnelsen af de företrädesvis praktiska läroämnenas studium. För en sådan undervisning lämpa sig universitetsstäderras kliniker synnerligen väl, och en föreskrift, att hvarje medicine studerande skall genomgå en sådan SN RN