Aftonbladet – 7 januari 1874, sida 3

Irriterade sinnesstämningen. TEESE Ett och annat om svenska bokhandelsförhållanden. III. Låtom oss nu se till om vi kunna utfinna några medel för att, om icke förebygga nödvändigheten af-en stegring i bokpris, åuminstone i möjligaste måtto begränsa denna nödvändighet och denna stegring, så att prisen fortfarande hållas så lågt som någonsin kan vara skäligt. Det är ej lätt att utfinna några kardinalmedel för ett sådant ändamål; men äfven de ringastå bidrag till utredande af en så vigtig sak, till vinnande af ett så allmän-vigtigt syfte, böra ej kastas å sido eller undanhällas. statens och det allmännas sida kan onekligen, samt bör följaktligen, åtskilligt göras för bokspridningens lättnad och för möjligheten af en billig och god läsning. Sålunda vill det synas oss så som skulle staten ganska väl kunna och böra följa det vackra exempel, som enskilda åugbåts bolag och andra lemnat i beredande af billiga frakter för boksändningar. Vi erinra här huru som ett norrländskt rederi-bolag — om vi ej missminga oss; efter af d. v. prosten i Ume, doktor A. Grafst: öm, väckt förslag — bestämde sina frakter för böcker till hälften mot för andra varor af samma vigt och vo lym. Och på den tid, som ännu mången Stockholmsoch Upsalabo minnes, då den ordjnarie viatertrafiken mellan nämnda städer var inskränkt till den af ingeniören Iggberg ordnade diligensbefordran, lemnade I. samma förmån för boksändningar, endast med vilkor att afsändaren skulle, så vidt ske kunds, äfven gommartiden skicka sina packor med diligersen, dock endast mot erahanda frakt: koretnad som ångbåtarne debiterade. — I Norge hade man redan flere år förut, genom särskildt stortingsbeslut, infört en ännu större lättnad för boksändningar med statens fngfartyg samt redan för snart 40 år till baka medgifvit ytterst billiga korsbandförsändelser för böcker samt för korrekturark. — På svenska statens jernvägar, såväl som på flera enskilda, äre böcker deremot belastade med en jemförelsevis alltför dryg frakt Nog skulle dock skäl vara attnedflytta bokfrakter från dyraste klassen i jemnbredd med apoteksvaror, cigarrer, färger, galanterivaror, specerier, vin och sprit, m. m., om icke till den billigaste klassen — lika med benmjö!l, cement, salt och salpeter m. m.; så åtminstone till andra klassen, i likhet med diverse sådana artiklar som alun, asfaltfilt. bränvin, frö, glas, hudar, tobak m, m. Och om staten föreginge med exempel i så lofvärd riktning, så skulle säkert enskilda jernvägsbolag och ångbåtsrederier icke dröja att följa. Måhända skulle äfven postverket, utan men eller uppoffring, kunna medgifva öppna bokreqvisitioners försändning till lägre pris än för vanliga brefkort, ehuru visserligen äfven de nu införda brefkorten kunde och borde för sådant ändamål anlitas mera än som nu sker, För korsbandsförsändningar hafva på senare åren stora lättnader inträdt. Man har allt skäl att vara poststyrelsen tacksam för hvad härutinnan skett. Men ännu skulle väl, i samråd med fäckmän, en och annan ytterligare lättnad kunna införas, hvilken, långt ifrån att minska, tvärtom antagligen borde öka posetverkets intrader. Särskildt torde åtskilligt kunna och böra af statsmakterna göras för svensk litteraturs bekantgörande och för underlättande af hennes spridning utom Sveriges gränser, namneligen i Förenta staterna. Detär sant att de förnämsta åtgärderna i och för detta ändaräl tillhöra bokhandlarne och dbokförläggareföreningen; men säkert är avi från korporationer och enskilde härutinnan utgåerde bemödanden behöfva och förtjena statsmakternas understöd och hägn. Men då vi önska och yrka att staten och det allmänna böra, i allt hvad de kunna, underlätta en ordnad bokhandel och den litterära samfärdseln, så faller det ännu mer af sig sjelft att staten icke, såsom nu någon gång sker, må med sitt ingripande direkt skada bokhandeln. I detta fall hafva våra styrelser tid efter annan gjort sig skyldiga till ledsamma misagrepp, och derom kände, särdeles för längesedan förflutna ti der, mycket och sorgligt förtäljas. Men äfven på scnaste tider har man ej alldeles saknat skäl till klagau. Om staten sålunda finner för godt att sjelf fuska i bokhandelsoch bokförläggareaffärer, på såmma gång uppoffringar göras — så t. ex. vid utgit nisg af statens läsebok för folkskolan samt flera andra skrifter — så borde detta kunna ske utan att, egäsom nu, bestämma ett högre pa för dylika böcker i bokhandeld, ett ägre för ä officiel väg från skolstyrelser och andra direkt reqvireradö exemplar. Detta är ett ingalunda prisvärdt sätt att kringgk bokhandeln och vålla mizstro till densamma. Kommunvalwmyndigheter och korpo