Aftonbladet – 5 januari 1874, sida 3

stat en och annan representant att för ett ögonblick glömma den vakenhet, som hör till en stedfortreders mest elementära pligter. Den stora sessionssalen för stortinget och odelstinget är dekorerad med förgyllningar ock ljusa färger i en rikedom, som nästan öfvergår till öfverflöd, när solljuset i breda böljor strömmar in genom de tätt stående fönsterrrderna. Icke mindre väl är det sörjdt för åhörarne; åtminstone ha de tillräcklig plats, och den brukar också vanligen vara väl upptagen, I halfeirkelns medelpunkt har presidenten sin upphöjda plats, der han stående mottager den andra statsmakten, när denna, representerad af ett statsråd, i full uniform infinner sig för att till stortinget framlemna sina förslag eller beslut. Det är blott vid stortingets högtidliga öppnande och afslutning som presidenten måste finna sig i att detroniseras och öfverläta sin plats åt konungamakten, som likväl då aldrig försummar att medelst lysande sammetsoch sidendekorationer och med -anbringande af ett par adjutanter, kammarjankare eller. hvad det nu är omskapa I platsen från dess vanliga borgerliga prägel. .) Då får presidenten, säsom fämides, finna sig i att för tillfället intaga on mer under: ordnad plats nere på golfvet: till ersättning får han dock tingets alla 110 män till rygg: stöd, och detta kan måhända vara lika solidt som adjutanterse och kammarjnnkarne. Från sjelfva stortingssalen kommer man genom läsrummet nt i den höga, luftiga och rymliga konversationssalen, hvars rika des I korationer, väldiga speglar och beqväma, längs väggarne löpande divaner nästan grängsa något närmare till det lyxuösa, än en puritansk demokrat eannolikt skulle kunna gilla. Denna sak har likväl en prydnad, som fängslar tppmärksambhetön mer än rums mets egon prakt; det är marmorbilden af en norsk bonde, hvars oböjliga frisinthet, outtröttliga arbete och kloka ledareverksamhet i mer än en menniskoålder i spetsen för stortiogets frametegsparti äro inskrifna med ontplånliga drag i det nya Norges historia: Ole Gabriel Telsnd. FN Vi gå vidare, och efter att ha kastat en blick ia I staterådecs väintninssrum — bvil ket, i fösbigkende svmärkt, nästaa väl mye ket är höltet i stilet al en dumwbondolr — sräda vi ia I legtingets sal, bygnadens an dra huofvudparti, sätet för de gamleb rid. j 2åeöm ön på skärt har kollat denna afdelning sf representationen. -Lagtinget lå: tar i allmänhet föga höra af tig. och för en I; främmande besökande — kanske äfven för. mänga bland ajelive ds intödde — tordel:! dess tillvaro vara inböljd i en viss hemiig-! hetsfällbete töcken; Bäkert-är Atminstone, ! jatt nisdan det hvarends dag finns tjogtals! med personer på åhörare. och äskådareplat . serna i den stora salen, är det alltid godt! atrymme i den djupa åkörarelogen i lagtings ; salda. Hyäd angår det sttro oåsrlagtinget den)! del af stortingsbygnaden, som skjäter rätt !: upp öfver rikserkivet såsom ett alogs öf: 4 MR ng verhus eller öfverbygnad, Salen sjelf är 1 sitt Inte i sjelfvä verköt vackrare än stor tipgssalen, frän hvilken vi började vår ränd Det ligger en bred soliditet i de kraliiga hvelibägar, som bära taket; här fionas min: : dre hvitt och förgyllning; de dämpade mel j? lapfärgerna tåda, och när de tonga, grönajt gardinerna drågar till för att ätestabga solt len, ser det riktigt trefligt utbärinne, Härlt är icke heller ett så höstöstadt talande svw,: I stortingssalen på ep vanlig förhandlings-i deg; presidenten behölversållåä begegball sin klubba för att bjuda tystnäd, och wmanj vet icko.att Hah hägonsin Behöft äpprepadei gånger Uppmala representånlerno act intega!t sina platser i stället för att vanka omkring t i samtalande grupper. Referentlogen är van v ligen tom, undantagardes fär det väntasla att lagtingete akademiske madiem akall hälla i ä ön föreläsning i den högre politiken, och stats-å rådslogen kondö man helt visat gerna öfver-js låta åt damerna, ty man vet icke, att någon h mödlem af den kongl; norska regeringen nå-d gonsino har förvissai Sig öm, tär dån ser!l ut invändigt. Det är mycket annat, som ärp eget för lagtinget. Här vexles aldrig per In 20nliga utfall — på sin höjd kastar man ätd hvarandra ett stickord. Man bekymrar gig föga om att vara vältalig, vare sig nu attie det är derför ett män gör ön dygd ä ned då vändigheten, eller man tror det icke stort! gagna här, elier disknossionsämnenas egen s art icke gifver synvetligt tillfälle dertill — lic neg at, här talar man aldrig till känslorna, )h ntan blott till förstånder, Man förrättar jh i det hola taget allt sitt arbete makligt och d lugnt; i gamla tider, när odelstinget började l A sina. göromål för dagdn kl. 9 på morgonen r: begynte lagtinget aldrig före kl. 10.Man jo sitter vackert still och hör på hvarandra;U förr i verlden skola till och med de hafun D nits, som begagnade tilifället, när debatten d tick sin jomna gång, att taga sig en liten m förmiddagsinr. Det går en sägen, att en af i el ;senatorerne — för dfrigt en man af yttersta! m remstern — hvilken detta menakliga hade l si händt, plötsligt vakpade genom att höralvi sitt namn fare gånger uttalas, hvarpå. ban jde paturligtvis svarade med det i sådana falljde rärmast på. läpparne Jiggande ordet jäk: 1tan den ringaste aning om, att detta samma si sfton skulle bereda honom den öfverraskti ingen att se sitt namn fignrera i en votsring tillsammans med-två eller tre herrar) rn M yttersta högern. Härmed vare dock icke h jagdt, att lagtinget förtjensr den snärt, som g: tt folt tryckiel gaf det i ett af numren at j pi nnevarande ära officiella Lagthingstidende, fr wars öfverskrift lätor eller lät — ty num-eg et blef genast indraget och är nu en litterär ki uriositet — Forhandlinger i Ladthinget ! pi lättjetinget); Tvärtom, det arbetar med en fis äkerhat och en alkavn kritik anm vid don! de