Aftonbladet – 31 december 1874, sida 3

jen fattig tid midt uti öfverflödet och i de vackra förhoppningarne om ett snart inträffande dyr-tida-tillägg. ; Något stort har Stockholm visserligen haft äfven i den förflutna veckan, nemligen den store Edvard Andersson, som är så ofantligt lång, men visar sig endast kort. Ack, Edvard Andersson kan visserligen vara en storhet i och för sig, en ren storhet, men någon konstnjutning är det egentligen icke att se honom. Detär knappt något sublimt, så upplyftande det än må vara att rikta sina blickar på det höga i verlden. Huru det kan kännas att göra bekantskap med underbarnet Edvard Nilsson från Öland, veta vi icke, men Edvard Nilsson har också till hört de offentliga nöjena under veckan mellan jul och nyär, och till samma område skola väl räknas dessa ljusskygga menulskor., gom en herre från Wimmerby fört bit, liksom vi ej skulle hafva ljusskyggt folk förut, äfven om det ej visar sig för pengar. Eller skulle det vara sant, att de riktigt ljusskygga förekomma endast i Wimmerby? Hädelse mot Gud förekommer endast i Wimmerby, hette det ju en gång i en myc ket allvarlig, offentlig handling. Det var också i Wimmerby, som den store Sjövall skar eina vackraste lagrar. Wimmerby är en märkvärdig ort. Den förflutna veckans historia kan denna gång ej vara lång, och hon får ej heller vara det, ty nyåret tillstundar och då måste man tänka på så mycket annat. Oss Bterstår ej mer, än att tacka för 1873 och ödska ett godt nytt år!