Aftonbladet – 30 december 1874, sida 3

Setty, nu först har jag kommit för att ut ala hvad jag icke vågade säga i förmaket rid Kirkbrides prestgörd — du vet hvad let är. Har du glömt mig — Himlen vet utt jag icke skulle kuuna klandra dig derör! — det är sju långa är sedan dess — ar du glömt mig, Ketty, så säg att jag cke får tala! Ketty sig upp i hans ansigte med sina klara ärliga, trofasta ögon och sitt gamla leende. Tala, Huntiey!s sade hon; och sedan hon sagt så mycket, var just icke många flera ord af nöden. Huntley talade och Ketty lyss nade och sjelfva rosorna vid väggen af bo ningshuset tänkte icke mindre på kusin Char: lie under nästa timme, än hon gjorde Och då faster Isabella kom hem och Ketty rodnnade och stödd vid Huntleys arm kom in samt helt enkelt presenterade honom säsom Huntiey Livingstone med en röst och en blick som icke fordrade någon för klaring, faons icke längre i Kettys sinne sn tvekan om hon hade valt rätt eller ej. Men hon ansåg det icke vara nödvändigt att berätta för Huntley om den fråga, hvars besvarande gjorde henne så mycket bekymmer, då han kom, och deri gjorde Ketty Logan äfven alldeles rätt. TRETTIOÅTTONDE KAPITLET. Vi bedja läsaren följa oss till en helt annan scen! inga nyväckta förhoppningar om ett helt lifs lycka kommer här två unga hjertan att klappa af sällhet. Ett sällskap ir församladt i salongen vid Melmar, alla sorgdårägt, och de mnedfällda gardinerna rifva det stora rummet en dyster prägel — man känner att döden har tagit bort en iyrbar länk ur familjkretsen. Utanför, på gräsplanen vandrar med orolig, vilddjurslik