Aftonbladet – 30 december 1874, sida 3

pet och hennes oroliga tankar, hade det varit värdt att gå tio mil för att få se dera. Hade hon rättighet att afslå det anbud hon emottagit? Sökte hon ock igenom alla de tre: förenade konuuvgarikena, skulle hon ej funnit en bättre och hederligare man än kusin Charlie, hvilken dertill i många år baft tycke för Ketty Logan, Hon var ho. nom ock hjertligt tillgifven, visste att han skulle bli god emot hennes faderlösa syskon och trodde honom, med ett ord om allt godt. Men medan hon tänkte så, steg rodnaden på hennes kind och i bjertat hviskade en srämma, ljufvare än flodsns sorl: Glöm icke bort mig, Ketty! till dess alla förnuftets skäl fingo vika tillbaka och den stämman se srande behöll fältet. O, Huntley Living stone! hade hon bedragit sig på dig? Nej. Och aldrig hade ban kunnat komm: en lyckligare stund än denna, ty utan att hon anade det, ntan att någon anmält honom, utan att Ketty hört ett fotsteg på vä gen, sett en skagga på gräset, stod Hunt ley framför henne, — emellan hennes och bhimmeln, emellan henne och hemmet; hon såg endast honom i hela verlden. Ett utrop af glädje ljödo från hennes läppar; hade hon fått se honom blo:t ett ögonblick på förhand. skulle hon nog emot:agit honom lugnt och med sitt gamla älsta-systers leende, men i sin öfverraskning steg hon hastigt upp. räckte Huntley bida händerna, tappade siv arbete i gräset och såg på honom lika upp rörd, lika glad, lika utom sig af lycka, som Huntley sjelf. Jag har kommit hem — till Norlaw — för att stanna, sade den unga lairden, då han tillräckligt hunnit sansa sig för att veta hvad han sade, hvilket just icke var i för sta ögonblicket, och du är icke den gamla Ketty i mössa, som du hotade mig med