Aftonbladet – 22 december 1873, sida 2

Max Miller om Darwinismen. . Ur en följd populära föreläsningar i London Skilnaden mellan fysiologernas och lingvisternas metod. IV. Den franska tidskrift, hvarur vi, enligt hvad förut nämndt är, hemtat de referat öf. ver Max Millers åsigt om darwinism-y hvilka vi i en förkortad form Bteroivit, inBRhäller i sitt ger häfte 27, fortsättning på redogörelsen, hvilke, sats blir afslutad, med ännu om uPP — Det problem, anmärker Max Miller, hvil ket på Senare åren företrädesvis satt tänkatae i rörelse, är skapolsen. Utan tvifvel är detta så gammalt som verlden, eller uppstiger åtminstone till den menskliga vetgirighetens första uppvaknande, öch de lösningar, hvilka rörande detta problem blifTvit företagna af skalder, så väl som af filosofer, äro oräkneliga. Bland dessa lösningar är vanligen en förherskande under hvarje generation, såsom bäst motsvarande tidsandan. I forntiden fans det alltid en lösning, som fick sig tillerkänd en helig karakter, och äfven i det nittonde seklet anser man sig ha hittat de vises sten. Den märkvärdiga utveckling, naturhistoriens studium erbållit i våra dagar, och denallt mer och mer spridda kännedomen om dess resultat hafva gifvit det urgamla problemet ett nytt intresse. Vid nya iakttagel ser vakna nya ider, En mängd nya fakta sprider ljus öfver den primitiva verlden, och antalet af dessa fakta har under de senaste åren så snabbt tillvuzit, att tänkarne känt sig gripna af en ifver mera liflig än någon sia. De söka nu utarbeta en ny skapelaeteöri, egnad att tillfredsställa både veten-j skapsmännen och i allmänhet sanningens vänner, och de ämna eröfra en ny provins på det okändas område, Hit hörande förarbeten era rum på tre ölika fält. Det första är det; dör man få ner i jordlagren de gamla spåren at skapel-i sen; det andra omfattar den letvande skapelsehistoria, som framträder i de successiva perioderna af embryots utveckling; det tredje tillhör den jemförande metod inom anatomien, som framlägger väsentliga likheter äfven der man icke skulle anat det minsta spär af slägtskap. Det lifliga och framgångsrika stadiet af dessa tre fysiska vetenskaper, hvilka mani korthet kan benämna paleontologi, embryologi och jemförande anatomi, har gifvit åt skapelseproblemet en uppställning, som motsvarar ikvad lingvisterna söka att komma under fond mad angående språkets och tankens uppkomst. Så länge problemet om språkets uppkomst framträdde blott i en allmän och obestämd form voro svaren derpå merendels lika obestämda som frågorna. Det bägta, man då kunde göra, var att säga att liksom alltings början, så öfvergår äfven språkets uppkomst de menskliga förståndsförmögenheterna. Men när de studier, som nan på språkets fält kan skalla paleontologiska, uppenbarat de första spåren af mwmenniskospråket uti verldens uräldsta inskriptioner och skriftliga minnesmärken ; när vidare studiet af de lefvande språken låtit oss inse de successiva skedena i språkets dialektiska tillväxt och fonetiska aftagande, faser som oupphörligt genomgå ella språk i deras vandring från lif till död, och från död till lif, när ändtligen den komparativa metoder visat oss väsentliga likIheter, der man icke skulle anat den minsta slägtskap, då vaknade frågan om språkets uppkomst med förnyad styrka samt fordrade en ny mera vetenskaplig och mera noggrann lösning. Den analogi, som råder mellan naturförskarnes och språkförskarnes undersökningar är nu ännu mera påtaglig. Om de fysiologiska skolornas uppfattning än i många punkter skiljer sig, så är det dock åtminstore en, i hvilken de öfverensstämma och hvilken de betrakta såsom afgjordt bestämd, den nemligen att alla lefvande organismers ursprungliga elementer äro enkla celler, i följd hvaraf skapelsens problem iklädt sig en ny form, blifvit ett problem om cellernas uppkomst och natur. På samma sätt förhåller det sig inom språkvetenskapen. Det vigtigaste resultat, till hvilket stndierna här kommit, är att på botten af språken dvarstanna ultid vissa enkla elementer, verkliga fonetiska celler, dem man benämner rötter. Den gamla frågan om språkets uppkomst har alltså förvandlats till ett nytt spörsmål: om rötternas uppkomst. Här stannar dock anälögien mellan de två vetenskaperna beträffande deras sätt att lösa de mest upphöjda problem. Ioom fysiologien förete sig två skolor, polygenisterna och monogenisterna; De förre medgifva tillvaron af en stor Mångfald primitiva celler, de senare se i en enda cell källan för all tillvaro, Som man lätt inser, räkpar den monogenistiska skolan dagligen sllt flera anbängare. Som bekant erkänner Darwin i det vegetativa riket fyra eller fem förfäder, och lika många i djurriket. Men hans ställning bar blifvit nästan obållbar, och hans eldigaste lärjunge, prof. Heaeckel, behandlar i denna punkt sin mästare med en viss vanvördnad. En enda liten cell är för denne sena tillräcklig till verldsalltets förklaring, en enda liten cell för uppkomsten af växter, djur och menniskor, och han binner dervid äfven till sjeifalstringen, generatiio aquivoca. Härunder, mener Max Miller, bar gock alltför mycket mytologi fått göra gig gäl. lande och vid konstrueringen af den nye Adam, det primitiva odjuret Bathybius Heeckelii, har far.ssjen icke mindre lifligt medverkat än sd kobatrueringen af Adam i Mose bok, Det menskliga vetandets otillräcklisget söker här fåfängt dölja sig under skeset al positiv vetenskap. Språkforskarne deremot hafva, enligt Max Möllers framställning, gifvit frågan om språkets uppkomst en vida mera exakt och vetenskaplig form. De rötter, som utgöra återstöden i degeln efter den mest fullständiga analys af menniskospråket, känna språkforskarne nu mer ingen benägenhet att uppfatta såsom härstammande från en enda rot eller ens från ett bestämdt antal rötter. Det fans. en tid, då de lärda sökte härleda ett språk från nio rötter eller till och med från en enda, men dessa försök voro blott efemera. Nu är man öfverens om att antalet rötter i allmänhet är obegränsadt, men att i hvarje språk fins det vid pass tusen väsentliga rötter. Några rötter äro utan tvifvel af sekundär eller tertiär formation och kunna härledas från ett mindre antal primära former. Men, säger Max Miller, dessa filologiska undersökningar böra vida hellre tagas till mön ster af filosoferna, än de fysiologiska. Medan de förnämsta fysiologerna bemöda sig att härleda mångfalden ur enheten, är det språkforskarnes. metod att göra distinktioner äfven der utseendet är identiskt och der det icke gifver aning om någon åtskilnad. Om i samma språk eller i samma språkgrupp rötter förete sig, som uttalas på samma sätt, men hvilkas historia icke är den samma, så sållaanbitmnnan man Anm vn am mukvuntila 4311