Aftonbladet – 22 december 1873, sida 2

vande hvar sitt genus, maskulinum bliler femininum i elika språk! Särskildt med afseende på genusfrågan gäller hvad Max Miller säger, att mytologien är en språkets sjukdom. Det enda man till förmån för ge nusbeteckningen skulle kunna anföra är att den ger åt språket en mera konkret och derigenom en mera poetisk färg. Det är onekligen mera poetiskt att säga blomman hon än blommåan den. Men härvid är att märka att först och främst språkets tppgift ej är att vara poetiskt utan att vara sannt, d. v. g. antyda hvad man tänker, ingenticg mer och ingenting mindre. och vidare att den poesi som ligger i erden och icke i saken ej är mycket värd, Dertill kommer, att denna ordens poesi noga räknadt icke finnes till så länge den grammatiska göntsskilnaden är fullt lefvande. Blomman hon lkter för oss poetiskt derför att vi lefva i en öfvergångsperioc, då genuszkilnaden håller på att dö ut. På den tid då man ej vanligen sade blomman den, utan alltid blom: man hon hade uttrycket alls ingen poetisk anstrykning. I samma stand som entusia sterna för han och hon lyckats I sitt strät vande att återställa svenska språkets gamla poesi, skulle de ha misslyckats derxi. Må derför., yttrade föreläsaren, värt språk ha sin gång. Jag är viss att det gör en vinst om orden den och det på det liflösas område undantränga han och kon, och jag ville önska att de omsider smälte tillsammans i en enda form, eller ännu heilre att vifå vid sidan ora dem en form som sammanfattar båda, Bristen på en dylik form är det som gjort att den nya bibelöfversättnivgen, hvilken annars borttagit alla arkaistiska kasnsformer, dock måst fortfarande låta den sjunde bönen lyda: Fräls oss ifrån ondo. Om man sade den onde eller det onda, skulle man ha uttalat något som den grekiska texten lemnat oafgjordt. Vid afslutningen af dessa föreläsningar. för hvilka åhörarne med lifliga bifallsyttringar uttalade sin tacksamhet, yttrade adåjunkten Tesner att det ämne, hvaröfver han talat, är sådant att det oberoende af före läsaren bör hafva sitt intresse. Oeh han tillade, att om han lyckats visa detta, om han hos någon af sina åbörafe öppnat blic: ken för hvad historisk språkforskning är och lärt honom att maa ej behöfver vara en lärd filolog för att studera sprök, lita itelt som man behöfver vara naturvetenskap: man för att stadera haturen, eller känna Kant och Hegel för att studera menniskan — om han derjemte för dem, hvilke redan egvat sig åt språkvetenskapliga studier. kunnat framställa ett och annat i ett kla rare, fördomsfriare ljus än förr, då är afsigten med dessa föredrag uppnådd.