Aftonbladet – 22 december 1873, sida 2

Om man besinnar buru omöjligt det skullb varit t. ex. för Geijer att tänka en enda sida i sin svenska historia, om han ej egt ett språk, harna avårt det skulle vara oss att utan ordens hjelp genomföra en enda klar elutledring, sk frestas man att hålla med dem som säga att epråket är det ur-: eprungliga; först derigenom att menniskan eger ett sprök har hon kunnat höja sig öfver djuren, Dock vore detta ett felslut. Språket är till tanken som lokomotivet till lokomotivföraren. Vi kunna ej neka att det är lokomotivet som för sin förare fram, vi måste medgifva, att han utan dese bistånd skulle nödgas att möda sig under dagar, för att uå ett mål, som han au utan besvär hinner på några timmar. Och likväl är det ju otvifvelaktigt lokomotivföraren, som genom de krafter, ban håller i sin band, drifver lokomotivet fram. Vidare kan man icke med rund logik föreställa sig att någon bildat ett ord innan han känt eller tänkt saken, att exempelvis John Ericsson bildat ordet skrufängfartyg innar han tänkte på att drifva ett ångfartyg fram med skruf, eller att man haft ordet skandinavism innap någon tänkt på, att de tre nordiska län derna bafva vissa gemensamma intressen, som skilja dem från öfriga land och sinsemellan förena dem. Orden äro icke tanken. De äro blott meddelelsetecken för att angitva tankarne., och teckaet kommer na turligtvis först då man eger något att beteckna. Man hör kapske ej sä sällan zägas, ett orden äro, om icke bilder af tingen, så dock bilder af våra föreställningar om tingen. Med ett slående exempel visade talaren att åenna uppfattning är felaktig, Då vi här i Stockholm tala om Stortorget, så är icke detta ord vare sig en afbildning af det omtslade föremålet eller ett uttryck af vår föreställning derom, Det är kort och godt ett tecken, föga lämpligt visserligen, men allmänt antaget och just derigenom ett ord. Talaren kom efter några mellanlänkar, dem vi nödgar utelemna, nu in på purister 2a8 (språkrensarnes) sträfvanden, och eftersom detta är en fråga för dagen önska vi särskildt framhålla några af hans tänkvärda anmärkningar härom. TI ordens egenskap att vara tecken, och intet inera, ligger — yttrade han — just gränsen för uteslutandet och upptagandet af främmande ord. Ett. tecken -afser intet annat än att begripas, och det tecken är lämpligast, som bäst begripes. På de medvetandets och bildningens fält, hvilka ett folk sjelf upptäckt eller bearbetat, skapar det derför alltid inhemska nainn, ty dessa äro de som lättast uppfattas. Att ötbyta detta mot ett främmande vore att välja ett sämre tecken för ett bättre. Endast då är ett ombyte berättigadt, när det mindre samhället gör upp i en större enhet, inom hvilken ett annat tecken bättra förstås. Det är derföre som dialsktorden vika och böra vika, för det allmänna landsspråket — språkforskarens antiqvariska intresse får här ej ställas framför civilisationens intresse. Men det gifves intet folk, lika litöt som vågon individ, hvilkön kenomforskat hela medvetåbidetis verld. Från främmande håll mottaga vi kunskapen om månget förut obekant föremål, mången ny tanke, och med denna kunskap lära vi också i de flesta fall känna det främmande latnet, Göra viorätt i att upptaga detta naivh och använda det, åk 4 tals till de våra bi skinma sak? Poligt föröläkhröhå ölverlygelse sket tär ingenrting orätt, utom I det fall, att detta namn, såsom alltför mycket atridasde mot språkots vanliga analogier, skulle för dem vara svårt att fatta eller lära. Har det en gång blifvit fattadt och Iäråt — iFtträde hän — så mf å6: otå dver. Det bör väl ej fäkbår detta tecken till onåo ätt det förstås äfven utznför vår egen mindre krets. Ett tecken liksom ett mynt är tvärtom bättre, ju vidare dess gångberhet sträcker sig. Att det icke är så olysklikt för htt aDråk alt hysa liherala Sröbdratser beträffande natursliserandet af utländska invandrare, derpå kan engelskan vara oss ett lärorikt exempel Intet språk fins i verlden; somfrån ah skilda båll hemtat sitt etof oth dock, eller kanske just derför är det af ålla verldezs språk det com väl står högst, d. v. s. bäst mötsvarar de syften som språket åfäet Att fylla. Talarek tänkte pig visserligen att mani följd af dessa bans åsigter skulle kunna beskylla honom för bristande fosterlandssinne, låg uppfattning af språket och en ytlig kos: mopolitiem. Han framlade derför ett försvar, hvars talavgfolla beskaffenhet vi blott kunna vitsord, ej i sib helhet återgifva, och frågade derpå: BSkola vi då ej 15 älska vårt språk? Jag behöfver ej säga ja, ty ingen af öss skiölle göra apheat. Vi älska det, och vi böra äleka det såsom vi älska det hem der vi uppvuxit, d de träd mellan hvilkas grenar vi skådat T våra somrars himmel, de böljor som slå mot TÅ vår strand, de minnen vårt lands och våra I fäders historia förtäljer oss. Vi älska allt detta, icke derför att det allt är i sitt slag det bästa som fins på jorden, utan derför latt det är vårt språk, vår hombygd, vår biI storia. I Sechweizarne tala tre olika språk och känna I sig dock som en zation, icke blott en stat, l amerikanare och engelsmän tela samma språk, men äro dock två skilda natioue. ;I Saken är, att det är många andra faktor-r län språket, som bilda nationaliteten. Gemensamma intressen, gemensämin2 plägseder, gemensamma historiska minnen, likhet i hemlandets naturförhållanden äro sådana fakto rer. När vi I fjerran land träffa på ett mynt med vår hemlands prägel, så glädas vi också, väl ej så mycket som om vi hörde vår hembygds språk, ty myntet är oändliIgen mycket mindre för oss än språket — men vi glädjas af samma grund och på sam ma sätt. Äfven här är det pationalkänslan som talar. Den som erkänner detta och icke förty förklarar sig för ett internationelt mynt, han bör ej heller anse önskan om ett internationelt språk för innationel. . Vi hinna ej, såsom vi skulle önskat, att i enskildheter följa föreläsarens tvifvelsmål rörande purismens befogenhet, men vi föreställa oss dock att vårt referat kan gifva dem anledving till nyvtig eftertanke, hvilkas I söka att på bekostnad af lättfattlighet och sycket annat åstadkomma ett så ursvenskt språk, som det med hvilket man på allra senaste tiden fått göra bekenskap i ett af svenska pressens störra organ. Ån mindre kunna vi Ätergifva föreläsarens skildring af de meuskliga språken i deras olikheter och förändringar. Till slut blott några ord om en annan af talaren ogillad reform — eller rättare sagdt återgångs-ifver, som för närvarande hos oss är mycket på modet: den att i bvenskan åter införa genus genom att tkrifva han och hon ist. T.den. Bland an: nat frågade talaren hvad gagn det ligger i en skilnad, som har så litet med saken att göra, att den ene säger ex finger, den andre ett finger. Och liksom hvarje öfverflöd i språket, hvarje uttalande af något som man ej tänker, redan i sig sjelf måste erkännas som ett fel, sh visar erfarenheten också att genusskilnaden ej sällan bringat tanken på -Jafvägar. Hur mänga vidskepliga myter SE a ss KK RR 8 KV at den Ifragan: Ahvuket är ursprungligast,): språket eller tanken, i sammanhang hvarmed han ytterligare utvecklade språkets begrepp.