Aftonbladet – 22 december 1873, sida 2

har utan tvifvel rätt deri, att blotta tanken . på en dylik nationalförsamling af språklösa ! språkinakare är tillräckligt absurd för att vederlägga sig sjelf. Emellertid fann tälaren intet af dessa skäl hällbart till förmån för uppfattningen af språket såsom en himlens gåfva. Bland andra pikanta anmärkningar framhöll han, huru ortodoxieni detta som i flere andra fall är ortodoxare än sjelfva sin trosurkund. Det är nemligen i denna bok verkligen menniskan, gom skapar språket, icke Gud, då det heter (Gen. 2; 19—20): Som nu Herren Gud gjort hade af jordene allehanda djur på märkena och alle-l. handa fåglar under himmelen, hade han dem l fram för mennitkona, att han skulle se,l huru han skulle nämpa dem; ty såsom men-. niskan allehanda lefvande djur nämnde, så j skulle de heta. Och menniskan gaf hvart. och ett, fänad, och fåglomwen under himmeli len, och djuren på markena, sina amn. I Hvad angår Lessings och andras ord om . att tron på veridsskaparens godhet ålägger 083 att omfatta denna åsigt, så invände : föreläsaren, att om vi hade rätt att säga, att Gndsa godhet fordrar att menskligheten från början af sin tillvaro egt ett språk, skulle vi med samma rätt kunna säga: Guds godhet fordrar, att den enskilda menniskan j. redan från sin födelae eger ett språk; Guds! godhet fordrar, att barn, som växt upp bland vilda djur, och döfstumma personer egal språk; Guds godhet fordrar, att icke tvål tredjedelar af jordens befolkning få lefva il rå afgudadyrkan, o. s. v. Att anse någon ting med nödvändighet följa af Guds god-i het, menade talaren, är att mästra försynen, att tro sig om att förstå dess rådslag. Med en blick vå språkets lexikaliska element, framhöll han att man icke gerna kan anse de ord, gom i ett lexikon stå spalt efter spalt,) såsom öärsbarn med menskligheten. Han påvisade huru ord, så att säga, uppväxa inför vära ögon, t ex. krona såsom benämning på den blifvande skandinaviska myntenheten, petrolös sågom pamn på en af den parisiska kommunens skräckgestalter, och an-I förde ätakilliga andra prof på ords uppkomst, hvarefter ban öfvergick till rotorden, . som enligt Max Miller och andra äro i skapelsens morgon nedlagda hos menniskan. . Icke ens dessa ville talaren erkänna såsom en omedelbar gåfva af naturen eller af Gud. ! Ligger det ej nära att antaga, frågade han, l. att samma språkbildande makt, genom hvil-. ken mepniskan kunnat under den tid af sin l. tillvaro, Om hvilken vi ega någon kunskap, dana sig namn på hundra tusentals förut obenämnda ting — att samma makt äfven förnt varit hos henne verksam? Vore ej förneksndet häraf det samma, som om vi i vär trädgård sade: att den efvan jorden befintliga delen af detta träd vuxit upp så småningom hf frönt, som jag här sådde, det tror jag. 1y jag har sett det; hvad deremot den del at stammen beträffar, som döljes under jorden, så har den ej vuxit ut ur fröet; den har Gud på en gäng skapat säsom stöd för växten derofven, (1 denna bild. skulle fröet motevaras af spräkförmågan.) Det ekölle bli oss för långt att här följa förelösarecs intressanta belysning af frågans grimmatizka sida, hvilken leder honota till samma resultat, som den lexikaliska. I stället öfvergå vi gecast Till hans sätt att tänka sig språkets uppkomst. Antagandet af en erhittorlak sprökkongress är tydligen orimligt, eburu det visserligen af en och annan framstälts på fullt allvar. Jag vill uttala min Mnigt yttrade före: läsaren, om språkets äppkomst i den kan ske vid förstå påseendet paradoxa satsen: Språket föddes icke med menniskoslägtet, men har dock aldrig, så länge detta funnits till, uppkommit mer än det uppkommer den dag i dag är — utan tvärtom mindre Ått språket på sitt bAtt rundar sig på öfverenskottunelsd, ansåg. talaren obestridligt. Det visar sig ju tydligt, då man kupnat bilda nioch deoch fröken-töreningar, genom hvilka vissa tilltalsord ätminstone delvis kunnat införas i vårt umgängedsvrik. Men i de flesta, eller möra hog alla fall, sker öfverenskomtöelsen i. tysthet, uttalar sig el.t högot formligt beslut; den liksom faller al sig sjelf, tycker man. Icke behöfva vi antaga att deputerade från alla Buro pas folk en gång i tiden hållit ett möte för att stadga att om öh man afrager batten, betyder detta det samma som om han sade: Jag höelsar dig. Icke heller kan man tro att alla verldens geögraför en gång hållit ett gemensamt möte och efter mogen öfverläggning beslutat att gifva det föga passande namnet. Grönland åt det hvita snölandet uppe vid polen. Det har ju tydligen kommit att heta så! genom värt ön våra föregångares tysta, oöfverlägda upptagande af det namn, med hvilket isländaren Erik Röde är 085 batecknade det af honom nyTPpräickta landet. Han, den förste yankeen i Amerika, kallade det, som Sturleson berättar, på äkta yankee-vis aå, för att genom det lockande namnet skaffa utvandrare dit öfver, och ehuru dessa kanske funno sig bedragna, fortsatte de, och med större skäl andra, att begagna det hamn, som en gång vunrit häfd. På alldeles samma sätt hafva alla andra ord, hvilkas historia man kunnat följa, inkommit i språket. En enskild har alltid först användt dem för att beteckna en upptäckt, on iakttagelse, som han gjort i materievs eller andens verld. De personer, ät hvilka han meddelat sin upptäckt, hafva upptagit samma namn, och sågar det gått ut i allt vidare kretsar och snart bafva de allra flesta glömt bort att detta namn haft ex uppfinnare och icke varit till från verldens skapelse. Föreltsaren anförde flere andra stöd för sin åsigt, af hvilka vi blott skola anföra ännu ett. Om en person ville berätta för en en annan, utan att ega till sitt förfogande det vanliga språket, att han sett en hund förfölja en katt och bita honom, skulle han aäkert ange de båda djuren genom att härma deras läten, fösföljandet och bitandet deremot genom åtbörder. Ett tecken, synligt eller hörbart, genom hvilket man en gång lyckats att göra sin mening förstådd, användes gerna kter, när samma sak skall omtalas. På detta sätt uppkomma efter hand vissa stående konventionella tecken, som kalske sedan för beqvämlighetens skull emåningom så förenklas och ombildas, att deras ursprungliga symboliska mening blir alldeles bortskymd. Dessa tecken läggas åter till grund för nys kombinerade tecken, och utan att veta om det skapa de båda personerna efter band sin lilla ordbok och sin grammatik. I det antagna fallet hafva de båda personerna förat hvar sitt ljudsstpråk, och det är derför troligt att det gemensamma språk de utbilda också helst antager karakteren af ljudspråk,så att den ene så småningom lär den andre sitt modersmål eller så att båda språken genom blandning sammansmälta med hvarandra, Vi ha här i någon mån en bild af de förhbllanden, under hvilka vi kunna föreställa oss det menskliga språkets första utveckling, Endåst måste vi tänka oss menskligÄg Add dann amet hhildninmeeföinraXtb hä