Aftonbladet – 22 december 1873, sida 2

ta 4 välkänd re, röläl då Derat ha otgått sanskrits dådåmi, jag gifver; det grekiska didomt; det latinska do; det slåviska da-mi; fet litaniska dumi; sämt en oändlig mångfald härledda vid, såsom donum gåtva, det Iranska dönner, pardonner ; det latinska fado, öfverlemna; det italienska frädire; det franika trahir, trahison; let engelska treason. Yn annan härledning af då, gifva, är dos, i s0m man möter i sacerdos, det Heliga Kllvare, i det engelska dower (det franska cCouaire) o. 8. v. Det skulle åtgå timmar, säger Max Millar, för att uttömma listan på de ord, som ro härledda från denna rot då. Men hvad: han vill påpeka, det är att vid sidan af denna rot då fins det en annan, till utseendet fullkomligt liknande, sammansatt af DA, men som är absolut skild från den förra. ; Medan den förstnämnda förser sanskrit med datram, gåfva, är den senare i samma språk vpphofvet till da-tram, ett slags knif. Denna a0dra rot betyder skära, och deraf härledes ået grekiska daio, daiomai och daitros. Det fins ytterligare rötter, som äro till; ttseendet lika de nyss nämnda, men till substansen alldeles olika, som hvarken betyda gifva eller skära, utsn binda, t. ex. det gre-: kiska diådäme, diadem, det som är bundet! öfver håret, m. m. dylikt. Vidare har man roten gar, som betyder sluka, hvaraf kommer sanskrits girati, han slukar, det grekiska bibroskei och det latinska wvorat Men det fins äfven en rot gar, som betecknar smäda, gräla, hvarsf kommer sänskrits garate, det grekiska gargarizein och det. latinska gärrire. Man kan tänka sis att dessa två rötter haft samma ursprung, ait bemärkelsen uppsluka småningom öfvergått i den att ställa till chikan, Men det gifves en trodje rot gar, som betyder uppväcka, hväraf det grekiska egeirö, och som omöjligt kan härledas ur samma ursprung. Man skulle kunna anföra många andra exempel, mer än tillräckliga för att bevisa att det i ett och samma språk fins två eller flera till utseendet identiska rötter, hvilka dock äro fallständigt skilda till betydelse och ursprung. Hvarför göra då — frågar man säkert — lisgvisterna en skilnad der paturforskarne icke göra det? Hvarfor äro fysiologerna så b-gifna på att faststäjla tillvaron af teller; som fill sin uppkervst äro enahanda, men sm dock (enligt Eeckel) äro i stånd att frambringa em oändiig mångfald aflefvande varelser? Språkforskarne skulle, äfven de, kunna säga, såsom fysiologerna göra i fall. likpsade dem med roten då, att den omärkliga öfvergången för uvärvaärande är för meniskans blick oåtkomligs. Men om te icke läta sig förföras af denna sirönstämma, sh är det derför, att de vörda en fundämental prineid, som icke finzes till för evolutionsfi:osoforna, den nemligen att om två celler två rötter, som ursprungligen liknå bvara-dra, i sin utveekling bli skilda, så bärrör denna åtskilnad icke nödvändigt af yttre omständigheter, utan kan hafva sin anled! niag äfven i dolda förhållanden, som icke äro åtkomliga för menniskopegrespet. Om två för örat fullkomligt lika rötter frambringa två alldeles skilda ordfamiljer, så gjuter Max Miller deraf, ati oaktadt den y tre analogien är de båda rötterna hvar-! andra olika. Men om man använder detta nnemang på lifsfrön, skulle man kunna ga att om två embryon utveckla sig, det e-a alltid till en apa och aldrig till ett apan öfverlägset djur, det andra alltid till ex menniska och aldrig till ett djur lgre äs menniskan, så äro dessa frön ursprung lisen olika, hurudana de än till en börjen mö förefalla. Det fins ännn en skilnad i det sätt, hvarp: fysiologerna behandlat cellerna, och lingvisrsrna rötterna, hvilken skilnad bör ådraga sig vår uppmärksamhet. Fysiologen at Darwigs skola nöjer sig icke med att upptäcka på samma sätt danade celler, utan han underkastar de organiska kropparne en py kemisk analys och tycker sig i följd häraf slutligen finna de element, hvarur hela na taren utgått. Han förklarar att de vorga: riska substanserna kunna kunder gynvsamma omständigheter ingå föreningar, af hvilka organiska substanser bildas (se Heeckel, Skapelsens naturhistoria). I språkvetenskapen afbåller man sig från dylika hypoteser, och detta af grundsats. Man tror sig icke kunna upptäcka de lefvande rfötternas ursprung genom att skilja dem 1 deras oorganiska ller vrentsfornetiska elerent, ty ehuru hvarje rot kan härledas ur konsonanter och vokaler, så utgöra dessa endast: språkets materialier, icke dess elementer; de ega i sjelfva verket icke en oberoende tillvaro, och äro endast en uppfinning af grammatici. Medan fysiologen kan ske i djupet af sitt hjerta hoppas att en dag, tack vare kemiens framsteg, kunna framställa en lefvande cell, så vet spräktforskaren att rötterna äro enkla, att de hvarken kunna eller böra analyseras, att konsonanter eller vokaler äro materialier utan lif, ur hvilka aldrig verkliga rötter utgått och raed hvilka man aldrig skall kunna fram. bringa nägot som liknar en rot. Roten då t. ex. betyder, som vi sett, gifva; sönderdela den i D och A — ni får deraf ett skom, ett slagg utan innehåll. Hopbind zedan D med A, ech ni för utan tvifvs; samma ljadmen lifvet, andan låta sig ej åstad kommas på detta sätt. och det fins intet språk, som kan i sia grammatika eller i sin ordbok upptag an sådan konstlad sammansättning.