Aftonbladet – 20 december 1873, sida 2

— varit värd att ens knyta skobanden på min matmor!i : . Tig, Marget! utbråst Öosino vred och innan Margots harm öfver tillrättavisningen hade hunnit uttalas i ord, ilade den unge mannen nt ur rummet och ur huset, med sinnet ejudande af förbittring. Han säg förbållandat från rakt motsatt sida; han såg sin mors svartsjuka lyänö, hönves kallsinnighet och ovilja mot den milda, ömhjörtade madame Roche; men han kunde icke se hurn bittert det skulle vara för det troiasta, redliga hjertat, som aldrig hade vacklat under kampen med nöd och bekymmer för elna bårmeste; att gång på gång finna sig tillbakasatt och glömd, och detta för en person, som aldrig gjort något för att förtjena hennes närmastes kärlek. Cosmo gick med hastiga steg framåt vägen, som förde till Melmar. Hun skulle knappt sjelf kunnat säga hvad som upprörde honom sä hältigt. Icke var det Pisrrots ankomst eller deltagandet för Marie; icke sug hans mors missnöje, Cosmo skulle ej för sig sjelt velat erkänna den brinnande, svattsjuka oro, som jagade henom framåt, xenom de blomsterströdda vägarne, der hagornsblommorna hade snöat och de vilda örnrosorna lyste i häckarne. Huntlsy! — varför fruktade han Huntley? Hvad var ;runden tll den obroderliga känela, som com honom att med harm vända sig bort rån hvarje tanke på sin bror? Hade Cosmo tydliga ord sökt tylka hvad som rörde sig hans själ, skulle han ha föraktat sig sjelf, nen han sökte aldrig för sig reda sin känsla; an skyndade blott med lidelsefull. hast, unler sabbatens tystaad och frid, öfver fält ch-på ginvägar, till madame Roches hem, Det var ännu ganska tidigt och klockorna ade icke kallat folket från gårdar och