Aftonbladet – 20 december 1873, sida 2

hållandet är, att mennisko? fiyöket tycka om, att, sedan de läst ett poem, få läggå sig på rygg och sofva godt, helt och hål! jet obehindrade af hvad de läst, eller unler den ljufva hvilan upprymda genom ljuf: va minnen om hvad de läst. Man tycker väl ej så illa om, att genom ett poem blifva flyttad ifrån sin horisont upp till ek hy, om man blott åter sedermera får komma tillbaka till sin egen förra horisont igen. Men att bli så bortflyttad, att man aldrig mer kommer tillbaka: att med ett ord bli omstöpt, det tycker man är förfärligt, oharmoniskt, och det värsta af allt. Jag går ut på, att efter all förmåga söka omstöpa, förvandla folk ifrån sken-menniskor (som jag, gudnås, alltför väl känner och ej vill gifva 4 öre för), till verkliga menniskor, med himmelsk harmoni. Men detta kan icke gå i en handvändning. Under tiden kunna de ej begripa mig annars än såsom sönderslitande. Vi afsluta här våra kortfattade bidra till kännedomen om Almqvists författarska och personlighet; under den fortgående ut gifningen af den nya upplagan af hans skritter torde vi få tillfälle att till ämnet återkomma, Visst är, att icke allt är guld som glimmar i dessa verk af en oändligt mångsidig författare, men lika visst är det ock, att CO. J. L. Almqvist ej bör anses ha utspelat sin roll såsom ämne för både studinm och poetisk njutning, och långt efter det sådana försök att beröfva honom äfven vitter berömmelse, som t. ex. broschyren af Fablerantz, äro för alltid förgätna, skall C. J. L. Almqvist räknas såsom en af avenska litteraturhistoriens intressantaste företeelser. 4. W. ÅA. Medicinskt familje-bibliotek. I. Om förkylningar, deras orsaker, behandling och förebyggande. En rådgifvare för hvar man af doktor Pawl Niemeyer i Magdeburg: Öfversättning. (Stockholm, Carl Deleån komp., pris 1 rår rmt.) Det lilla arbete, på hvilket vi härmed önska fästa allmänhetens uppmärksamhet, författadt af en ansedd fackman, utgör en sjelfständig del af en serie medicinska folkskrifter, hvilken samling, enligt ötversättarens förord, i sin helhet kommer att på svens a språket utgifvas, om denna föratling ia: motse publikens ynnestfälla bevkgenhet. Onekligen är densamma deraf förtjent, så mycket mer som de praktiska anvisningar, hvilka här gifvags, äro iklädda en roande och stondom ganska bumoristisk drägt. Förf. drager i härnad mot den gängse uppfattningen att betrakta och behandla hvarje lindrigt illambende såsom förkylning. Den faktiska tillvaron af en medveten förkylning, menar han, är en likaså nödvändig förut sättning för talet om förkylningssjukdom, som en för handen varande sjukdoms benämning: ledvrickning, brännskr, huggsår, förutsätter ett verkligen inträffadt halkande, en förbränning eller ett sårande af. en kroppadel. Kan en sjuk alldeles icke erinra sig om, när och hvar han förkylt sig, så är det, säger förf., alldeles onödigt att sätta honom i hufvudet en hop förkylnivgsgriiler, och det är dessutom lättsivnigt att behandla honom såsom en förkylningspatient, likaså lättsinvigt, som om man tilläfventyrs ville anbefalla en ledvrickning såsom brännsår och använda värme, der kyla vore behöflig. Största skadan vållar denva allrädande förkylningsmani, då den sträfvar att göra sig ensam till regel för det praktiska, till följd hvaraf hvarje den minsta rysnipg ge nast uppfattas och behandlas som förkylniog, utan art man gör sig möda att efterforska, om den härrör af yttre oreaker eller om den till äfventyrs har sitt ursprung från inre sådana. Förf. anför exempel på, huruledpa man genom instängning, inpackning, intagning af varma drycker o. B. Vv. gjort mycket illa åt sjuka och han berättar med en något stark färgläggning, att i Magdeburg hände pyljsen, att en ung kraftig man hastigt ble? il: m ende — naturligtvis af förkylning — och ioom få timmar hade hans qvinliga omifning marterat honom till döds med: tilljelp af ett helt berg af sängkläder. Hura talrika äro icke de offer, tillägger förf., som man i smyg allifvat med en dylik tortyr af beställsamma mostrar Nog af, läsaren torde af det anförda finna; att författarens åsigter förtjena att i sin helhet tagas i betraktande. De förefalla vid ett Aygtigt påseende grafligt rabulistiska och skolå kanske skrämma en och annan, Men, som antyåt, formen är ofta ironisk, och man må då icke Fåkna så noga med ett och annat kraftigt uttryck. ENDRE