Aftonbladet – 20 december 1873, sida 2

ver hufvud taget kunde hans särskildt ut. giina romaner: Smaragdbruden (författad , med anledning af en i tidmingarne cirkule-lg rande berättelse om ett oerhördt arf från! Amerika), Amalia Hillner, Gabriele Mi-jq mango och hvad de för öfrigt heta — dock ly äro de ej så många, att man just med fogly kan tala om btskilliga af de bästa — alla f dessa skapelser, säga vi, kunde kanske ntan!, stor afsaknad hvila i glömskans famn. Alm l:; qvists ekonomiska omständigheter di efvo ho-1 nom till produktion äfven invita Minerva.l, Då hans försök att vinna fast fot vid Lunds!, universitet misslyckats, släppte han blindt, tyglarne lösa och skref hvad och huru det, för tillfället föll sig, Ur en belägenhet grän-; sande intill armod bjelptes han visserligen j i någon mån genonf engagement hos IL. J.l; Hierta för Aftonbladet, men genom oför-j måga af sparsamhet eller genom andra om lj ständigheter sjönk Almqvist i procentar-; händer, och en dag på sommaren 185114 kom det budskap, som slog hela landet med förfäran. De i psykologiskt hänse-, ende utomordentligt märkvärdiga bevisen , på hans brottslighet — i hvilken grad,l, lemna vi oafgjordt — hans ändrade namn-: j j teckning, hans bref med förvriden stil och afsigtliga staffel, hans anteckningar för tilltänkt sjelfförsvar ieför domstolen m. m. ha varit fullständigt aftryckta 1 1851 ärsj tidningar, och vi vilja icke här ingåinbgral: enskildheter. Blott det nämna vi, att Alm-j, qvist från Amerika, strax efter ankomsten dit sände till sina anhöriga utförliga skrifvelser, hvilka, säsom han utan tvifvel före-j: stälde sig, tegos i beslag af domstolen och . ännu förefinnas bland de nämnda handålin garne. Dessa skrifvelser handla om ingenting annat än bagateller, lefnadskostnaderna i nya verlden, ytterat detaljeradt Beskrifna, och dylikt som ej kunde annat bevisa än att . förf, haft rättvisans tjenare till bästa, genom att bereda dem denna för derss syftemål föga lämpliga lektyr. Förut bade hsn till Aftonbladet hemsändt ett bref från England, deri han på ett mycket pompöst sätt omtalar sin afsigt att återvända till fädernesländet, när han så funne för godt. Femton år senare drog honom en troligen oemot ståndlig längtan till dess närhet; den gamle manhen dog i Bremen 1866, innan den af hana närmåste, som farit dit för att vårda honom i bans sista stunder, ärnu bun nit fram. Det är pu fullt i sin ordning att hans förnämsta skrifter framlöggas inför allmänheten, och vi önska på det högsta att föreiaget måtte röna nödig uppmuntran. Sjeltf har Almqvist i de ofta nämnda brefven till Lenström påpekat en sida i sin författarverkvamhet, som möjligen icke blifvit efter förtjenst påaktad och som vi derför här skola framhälla. Klart är, skrifver Almqvist vill Lenström i det redan förut a! oss begagnade brefvet af den 15 Jan. 1832, att jag icke kan bedöma någontiug som rör mig sjelf så lnära; men en sak måste Eos icke debitera mig för, nefaligen aristekratiskt sinne, ty lingen författare i Sverige har ännu uppträdt med så stor kärlek till folket: just I bonåfolket; och att detta i mina fantasier icke uppträder såsom blott Nebending åt hertekspeh, synds bäst al Skällnora qvarn, SvenIska fattigdomens betydelse, Kapellet m. m. Jag vill just skildra folkscener såsom beItydliga. Värden i Jagtslottet är väl adelsIman, men deremot är sjelfva berättaren RiI chard Forumo bonde. Heia giundsentimenten (äfven det skenbart brustna och fragmen tariska) bar sin källa i den folk ton, som ser den falska herrskapligheten och den falska llärdomeh Mel ironiska blickar, visar dess I brustevbet, dess inkonsetvenser, men dock Åt tysthet sjelf är hel, glad och harmönisk. I framdeles Atkommande stycken skall detta ,lännu mer visa älg. Jag haransett mig böra I gifva en med min konst intiti fån denna I nyckel, på det icke det i mina framställnitIgar ekopbsra må förvexlas med det verkliga. Vi tåga visserligen icke just som kungslord hvad här af Ålmävist yttras, minst hans -Iförmensnde att ban sjelf var hel, glad och I harmonisk, men det ligger dock, som an -Itydi, i dessa ord en icke obetydlig grad af ;Isanning. Ingen svensk författare har med den talang, som Aimqvist, skildrat folklifvet. I dö af honom sjelf här påpekade be: rättelserna Skällpora gvaro och Kapel let såväl som i -Grimstahamns hybygge, Målaren och i flere andra af hans taflor ur lifvet, finnas drag som kanna med skäl ställas vid sidan af hvad man i nyare tider beundrat i Björnstjerne Björnsons Verk. Orvar Odd här 1 sina Grupper och personnager framhållit att figurerna i Almqvista dramatiska skriftställeri röra sig med ojems förligt mera lif, än hos nästan alla anåra svenzka dramattrser; detta är ock onekligen en punkt som förtjenar att betonas. Om sitt författarskap i allmänhet gör Almavist i de Leönströmska brefven nägra anmärkningär, som förtjena att höras äfven för annat än den ofantligt etvecklade sjolfkänsla, aom i dem röjer sig, då lan nemligen säger: Det är väl möjligt, att jag -j slagit an en ny konstvärsbana, som kanske ser ut att vara en kometbana, men torde lika så väl vara en ordentlig pienetbana, -lsom någon annan, blott man kommit den på ; spåren så att wan kan uträkna den. 9Satiken är, för att komma till det artistiskt harmoniska, att visst ingen, mer än jag, innerligt funnit mig intagen af de gåmles fulländade verk, sådana som Sofokles, Ho-I merog o, fl. Och att jag kan göra ett sl stycke på detta sätt tulländadt, om jag vill, Iskall visa sig (måhända har hr magistern Isett en skådar slags fullsndnitg i Signora ILuns). Men saken är vidare den, avt Jag, l uppriktigt sagdt, funnit ganska mycket tomt Iprat i förträffligheten af denna slags fullländning, Hstetikerna hafva upprepat denna liras. emedan de skulle nigonting siga i delrag naragraf om harmorien. : Det savhba förFp RT RE