Aftonbladet – 15 december 1873, sida 2

skulle bli den som först fick se sonen min, Han kände straxt igen dig, och det var mindre att undra på, än att du kunde känna igen honom, som blifvit så stor och skäggig. Jag erkänner att jag trodde du bedråg dig, men det var detfär att ad tradde inga andra ögon än mina kunde känna igen honom på ett sådant afstånd. Känna igen honom! utropade Marget, hvars tålamod nu hade hunnit sitt naturliga mått. Bar jag inte det barnet i mina armar, då han ännu låg i sin linda? Satte jag inte på bonom hans första byxor? Känna igen — jag, som nu, il nägta mårtensmessa har varit sju och tjugu är vid Norlaw — hvem skulle känna igen honom om inte jag? Men ehuru detta Margets yttrande var uttaladt innan fru Martha lemnat köket, vägkte det intet missnöje hos den vanligen så nogräknade matmodern. Hennes hjerta var alltför fullt af glädje öfver Hunmtleys hemkomst, för att hon skulle kunnat ha tankar på något annat. Hon återväade således till regga hon i sin 0 inperjiga fröjd, hedda gifvit gjn föratlögde hehe Aäidnö färs höga Iihdstol och Voridas med egna händer duka bordet. Förut Hade hön ej ens observerat fransmannen, men nu såg hon sig missnöjd om, dd hans högtödeg prat; heppes blick ståhnåde derefter med samma missnöjda uttryck vid sonen. Den obekantes utseende var icke sådant, som föräldrar gerna finna, hos deras barns umgängesvänner. Jag är förvissad, min som, yttrade hon slutligen, act i herfe är din synnerligt godstvän; I annat fall skulle hån väl ej följt dig hem genast, sedan du varit borta under sju år, Ack, min goda vän Huntley är måhäpda