Aftonbladet – 15 december 1873, sida 2

kraft af art. 139 af krigslagen, att betala statens rättegångskostnader, samt ålägger regeringens särskilda kommissarie att omedelbart, i sin närvaro och inför den under vapen samlade vakten, låta uppläsa denna dom för den dömde samt underrätta honom att lagen gifver honom fyrtioåtta timmar för att öfverklaga domen. Under djup tystnad aflägsnade sig åhörarne efter domens uppläsande. I anledning af rättegången mot Bazaine och det resultat, hvartill den ledt, har Times en artikel, hvilken gifver en framställning af situationen i Frankrike vid Metz kapitulatiom och af följderna af densamma samt afgjordt gillar den öfver Bazsine fälda domen. Ur denna intressanta artikel meddela vi följande: Marskalk Bazaine var stäld under ätal af nationen. En röst djapare än partiernas skrän eller knot från militärer ex professo fordrade, att de händelser, gBom stå i samband med Metz kapitulation skulle strängt undersökas. Dedäna katastrof var utan all jemförelse fruktansvärd. Kapitulationen vid Sedan hade tyckte reducera alla föregäende kapitulationer till en obetydlighet, och ett sådant bortförande i fångenskap som de 90,000 fängarnes marsch en masse till Rhen hade man aldrig förut hört omtalas i Europa. Men fångarne i Metz utgjorde ett nästan dubbelt sä stort antal, och detta var icke den skingrade kter stoden af en hastigt sammanrafsad armå, som under en mindre kritisk ställning en klok general aldrig skulle ha fört i fält. Nej, armen vid Metz var Rhenarmen — denna lysande här, som tre månader förut satt sig i marsh till Berlin under hela franska folkets tillförsigt. Det kejserliga gar det var för sig allena nästan en armå — så sköna trupper som några i verlden, af en fuliändad disciplin och med en sjelftillit, som gör män till gode soldater. Utom gardet hade alla de vigtigaste regementena af franska servisen blifvit sända till krigsskädeplatsen, och, med undantag af dem som krossades vid Woerth, stodo de alla under Bazaine vid Metz. Med sådana trupper för ögonen måste helt naturligt äfven en främling tänka, att under en krattig ledning den stora franska arm6na skulle vara i stånd att utgå äfven ur de farligaste situationer med ära om icke med seger. Hvad, måste en fransman tänka, kan en ärlig och modig general i spetsen för 170,000 man tilläta sig att kapitulera med något mer än 200.000 man? LÅt de preussiska linierna halrarit aldrig så starka, låt deras artillerield vara aldrig så mördande, Bazaine borde ieke ha låtit fjättra sig der vecka efter vecka, utan han borde ha gjort förtviflade ansträngningar för att slå sig igenom. Då sådana tankar vunvit instex hos allmänheten var rättegången mot Bazaise oundviklig. Äfven om inga dystra rykten varit gängse, mäste kapitulationen ha föranledt en krigsrätt, i hvilken stämningen måste vara afgjordt emot fången. Men det var icke blott fran ska armns ära, som stod pk spel. Vi kuana icke glömma, i hvilket svärt trångmål tyskarne voro vid Loire, och huru det under nägra dagar var tvifvelaktigt, om icke belägringen af Paris skulle komma att upphäfvas och den tyska hufvudarmön rycka ut för att möta de nybildade francka härarne. Vi veta ur god källa, att i Versail les allt var förberedt för en sådan rörelse, Metz fall kom såcom en stor lättnad för tyskarne. Det degagerade omkring 200,000 man af deras bästa trupper. Dessa trängde fram och skingrade Gambettas uppbåd i otaliga drabbningar, till dess kriget slutade vid S:t Quentin, Le Mans och Pontarlier. Tyngdpunkten af anklagelsen mot marskalken ligger i de underhandlingar och intriger, som upptogo September och Oktober månader. Efter att efter bästa förmiga ha följt de bevis, som föreligga i denna sak, kunna vi icke komma till någon annan slutsats än att marskalken med rätta blifvit fäld. Han skilde otvitvelaktigt sitt och sin armås öde från lardets Från det ögomblick underrättelsen om kejsarens sfsättning nådde honom, kastade Bazaine sin blick på prins Friedrich Karl och belägringsarmön skrom möjliga bundsförvandter i ett stort företag, genom hvilket kejsaren skulle återställas, fred afslutas och han sjelf blifva den andre mannen i Frankrike. Ena regeriog;af radikale advokater, sådana som Jules Favre och Gambetta, ansåg han sig icke behöfva erkänna. Men den regering, som försvarade Paris och uppbådade en omätlig armiprovinserna, var för ögonblicket Frankrikes verkliga regering. Att tänka på att handla obereende med fiendens medgifrande eller bistånd och att under fullföljandet at detta syfte afhålla sig från ett kraftigt forteättande af kriget: detta är för ea befälhafvare en militärisk förbrytelse af första ordnin-: gen, och till detta stora brott har Frankriker högsta militäriska domstol funnit Bazaine skyldig. Om vi icke misstaga oss, skall historien gilla denna dom,