Aftonbladet – 15 december 1873, sida 2

— NNE TER rabla näste? frågade fransmangen och pe kade med sitt ringbeprydda, smutsiga pek: finger på Norlaws vapen. Huntley hade som skotte stränga åsigter om gästfrihetens pligter, men han var äfven barn af en ganska noggrann mor och en främlings närvaro just vid hans återkomst hem var honom motbjudande. Värdshuset är i sitt slag ganska godt, svarade Huntley hastigt och vände sig om samt gåg dit åt; men fransmannen höjde på axlarna och mönstrade det lilla, aktningsvärda herberget med föraktliga blickar. Ha, ha! i sitt slag — det tror jag nog?, sade främlingen och sparkade i det samma till en liten hund som med spänd uppmärksamhet hade stått och passat på, när diligensen åter skulle fara; jag märker att ert eget hus, min vän, är ett chateau, ett stort gods; finns der ej ett litet rum, fortfor fransmannen, som ni vili lemna en kamrat ? Jag kommer hit till orten i ett godt ärende, — det dygdigaste, det aktningsvärdaste i verlden! Madame er. fru mor skall gifva mig sin välsignelse — jag kommer för att uppsöka min maka. Huntley väade sig bort för att se efter sina ressaker, men främlingen förföljde honom med en ihärdighet, för hvilken Huntley slutligen. nödgades gifva vika. Han uttalade således kort och ovilligt en bjudning, återvann till någon del sitt goda lynne då värden på värdshuset igenkände honom och alla de närvarande ville tränga sig fram för att taga honom i handen. Sä fort Huptley kunde komma ifrån de vänliga menniskornå,: bsgaf han sig emellertid med raska steg på hemvägen, åtföljd af fransmannen. Huntley kunde knappt beherrska sin otålighet öfver det ped som mot hans a blifvit honom påtruj synnerligen d de ko