Aftonbladet – 11 december 1873, sida 2

drade arm6ns afmarsch. Marskalken fat-l tade icke något af de beslut, som den mili-l: tära ställningen kräfde. Hans politiks nöd-J: vändigheter ledde honom till en olycklig ; Atgärd, och säsom I veten drog han icke ij: betänkande att fodra med spanmål de hästar. hvilka han behöfde för sin afmarsch. Han l: förnekade sedermera att han arrangerat : denna åtgärd och sköt sålunda skulden på. intendenturen. Men det är afgjordt, att arrangementet härrörde från honom. Emel-l lertid gingo marskalkens förutsättningar icke i fullbordan. Mot. hbans förväntan fortfor Paris att försvara sig. Motståndet organiserades i provinsen. Regnier kom icke tillbaka, Preussiska regeringen har icke egnat någon uppmärksamhet åt de i brefvet af den 29 September gjorda förslagen. Den 7 Oktober anmärker general Coffinieres för öfverbefälhafvaren, att armen numera en dast har bröd för fem och befolkningen endast för tio dagar. Underhandlingar ha icke kommit till stånd. Lifsmedlen äro inom kort uttömda. Det är sista ögonblicket att våga ett försök. Ettgynsamt tillfälle erbju der sig, Regeringen i Tours har för fjorton dagar skaffat lifsmedel till Thionville. Marskalken har blifvit underrättad härom. Skall marskalken företaga ett väldigtangrepp? Förberedelser till ett utfall voro gjorda. Men förhoppningarna blefvo åter svikna. Opera tionen den 7 Oktober blifver icke genomförd, och det beslutes, att armån definitivt skall stanna utanför Metz. De skäl, hvilka mwarskalken angifvit, för att utfallet icke företagits, godkänner icke general Pourcet. och han söker bevisa, att Bazaine alle icke hade för afsigt att framtränga ända till Thionville. Om marskalken haft för afsigt att genom sitt utfall den 7 Oktober ådaga lägga sina truppers maktlöshet, så bar detta icke lyckats honom, ty de slogos lika tappert som förut. Men den onyttiga uppoffringen af 1200 wan var för honom en afgörande grund för att rättfärdiga sin modlöshet. Pourcet kommer nu till de förbindelser, som egde ram mellan Bazaine och pationalföravarsregeringen. Han visar, att Bazsine måste ha varit underrättad om allt, att han bade tillfälle att skicka depescher till Tours, och att det var honom bekant, att i Thionville funnes lifsmedel för honom. At allt detta framgår, att om marskalk Bazaine också icke lät några depescher komma till regeringen, så saknade ban icke tillfälle dertill, och att han, om han också icke erhöll några direkta meådelanden från henne, deck hadge kännedom om hennes omsorger för honom, Marskalken har sålunda enligt general Pourcet bragt sig i en sjelfförvållad igolering för att kunna begagna frånvaron af underrättelser såsom förevändnving för sina underhandlingar. Regeringskommissa rien sjelf fäster endast ringa vigt vid, om Bazaine erhöll underrättelser eller icke, emedan detta icke borde hafva det ringaste inflytande på nppfyllandet af hans pligter. General Pourcet kommer nu till de steg, hvilka ledde till de officiella uwnderhandlingarna med fienden. Han anför det bref, som marskalk Bazaine den 7 skref till kär. befälbafvarne för att erfara deras åsigter om ställningen och gifva tillkänva för dem att han sedermera skall sammankalla dem. Detta bref var skrifvet före striden, före den 7, hvilket bevisar, att marskalken ingalunda hade för afsigt att genombryta lederna. Till hans bref till generalerne bifogades Coffinigres not, i hvilken sadez, att man numera endast hade lifsmedel för fem dagar. Marskalken hade vid detta tillfälle skrifvit till honom, att han gjorde dem detta meddelande, emedan en öfverbefälhat vare icke borde förhemliga någonting för sina trupper. Gentemot ett så värdigt språk kunde generalerne icke tro, att deras chef bedrog dem, och att hans bedyranden om förtroende och uppriktighet endast hade till ändamål att erhålla ett af dem undertecknadt dokument, hvilket han kunde åberopa till sitt rättfärdigande. Samme öfverbetälhafvare, som här åberopade sin pligt att icke förhemliga någonting för sina generaler, hade icke låtit dem få någon kännedom om underhandlingarna med Regnier och v. Bismarck. Han har dolt för dem, att han erbjudit general v. Stishble att kapitulera och att lifsmedel funnes i Thionville. Han har äfven då han rkdfrågade sina generaler dolt en del af ställningen för dem, så att det blef omöjligt för dem att fälla. ett riktigt omdöme om den samma. General Pourcet meddelar nu de bekanta företeelserna i krigsrådet den 10 Oktober, i hvilket beslöts att sända general Boyer till tyska högqgvarteret för att der utverka de bästa möjliga vilkor. Han uttalar sig i sammanhang härmed emot krigs. råd och anför Napoleons ord: Om man håller krigsråd, så fattar man alltid det sämsta beslutet. Han söker visa, att mar skalken genom detta krigsråd, vid hvilket för första gången ett protokoll uppsattes och undertecknades, ville kasta ansvarigheten på sina generaler. Till och medi detta krigsråd har marskalken ieke visat sig öppon, och det kan antagas såsom säkert, att Bazaine redan förut muntligen eller skriftligen varit underrättad om tyskarnes vilkor. Detta framgår tydligen deraf att general Boyer sagt till mairen i Bar-le-Duc, att han varit i Versailles för att erhålla bättre vilkor: Således måste sedan den 20 September nya underhandlingar ha egt rum. General Pourcet förevitar vidare marskalken att han endast låtit uppläsa en del af generalernes bref i krigsrådet den 10 och lemnat utan afseende marskalk Leboeuts och general Ladmiraults beslutsamma bref, hvilka fordrade ett utfall. Derefter kriticerar rege ringskommissarien krigsrådets protokoll af den 10. Insurgenterne i Cartagena tyckes enligt ett telegram från Escombrera af den 1 dennes till Times vara beslutna att göra ett förtvifladt motstånd och man hyser stor fruktan för att Pariskommunens skräckscener skola upprepas, om staden blir tagen med storm, enär belägrarne och de belägrade äro i lika hög grad förbittrade på hvarandra. Under dessa omständigheter beslöt chefen på den italienska eskadern att vidtaga ett steg för att qvinnor och barn skulle kunna lemna staden. Den spanska regeringens militära befullmäktigade, till hvilka han vände sig, då bombardementet hade nått sin höjdpunkt och sju till åtta bomber föllo i minuten, vägrade fullständigt att inställa fiendtligheterna, men gingo dock in på, attingen skjutning mot hamnen skulle ega rum på en tid af fyra timmar. Amezaga och de andre representanterne för de främmande makterna bemyndigades derjemte att utlofva medlemmarne af juntan, med undantag för Contreras, att deras lif skulle skonas, om staden strax utan vilkor gåfve sig; men imotsatt fall skulle alla cheferna afrättas. Derpå gick Anthion, åtföljd af två italienska och två franska båtar in i hamnen, men ingen engelsk båt kom, och då den engelske amiralen uppmanades att sända en, gaf han ett vägrande svar, enär ett sådant steg efter hans åsigt skulle vara ett neutralitetsbrott. Då Anthion kommit in i hamnen, infunno sig strax deputerade från juntan och från Numanceia för att nedlägga en öfverflödig protest mot att stridande fördes bort, oak tadt ingen tänkte derpå. Skjutningen hade amallartid hlifvit nåsot svasare. döck föllo