Aftonbladet – 10 december 1873, sida 2

Den politiska sitvationen i Frankrike utmärker sig fortfarande för den största oklarhet, Förhållandet mellan yttersta högern och högra centern, det vill säga ministeren, är alltjemt mycket spändt och det är mycket ovisst, om den eftergift från ministerens sida, som ligger i hertigens af Larochefoucauld utnämning till sändebud i London, skall vara mäktig att försona legitimisterne. Striden mellan de båda partierna fortsattes hvarje dag, så länge valen till författningsutskottet pågingo och venstern gjorde 2ig ett nöje af att förlinga denna strid genom att icke deltaga i valen, så att röstantalet för hvarje dag blef allt mindre och mindre. Från 620 första dagen — ty venstra centern afhöll sig alltifrån början — sjönk antalet sedan till 580 och de valda erhöllo aldrig mer än ett par röster öfver hälften. Slutligen blef till och med venstra centern missnöjd öfver högerns ständixza tillbakasättande af andra partier och ville icke rösta, så att den 3 December blott 337 röster afgåfvos, under det 370 fordras för ett giltigt beslut, Detta stog väckte den största förbittring i hela högern. Presidenten hotade upphofsmännen, sålunda vensterns ledare, med församlingens censur. Legitimisten Dahirel förklarade, att det var medlemmarnes pligt att röstajsbnäs det parlamentariska systemet eljest blefve omöjligt, och en annan medlem föreslog, att en om röstning skulle verkställas genom namnupp rop för att bringa till offentlig kännedom hvem det var, som hindrade utskottets tillsättande, och man skulle betrakta den som vald, som erhöll de flesta rösterna. Detta vågade dock icke partiet verkställa, och det uttalades öppet af flere medlemmar af von stern, att orsaken till deras icke-deltagande i valet berodde på högerns orättvisa mot minoriteten, som hade giltiga anspråk på 12—13 platser i utskottet. Men hvarför vidtog icke venstern genast detta steg, då det från början var klart, att högern blott skulle, medgifva den tre platser, sålunda en tiondedel af utskottet? Det visade sig emel lertid, att medlet var verksamt, ty nu måste högern beqväma sig att besätta de två sista platserna med veastermän, visserligen icke någon af chefern , men dock af de mer fram stående medlemmarne. Sedermera har en af dessa till och med blifvit vald till sekre: terare i utskottet under det högern förbehöll sig presidentsoch vicepresidentsplatserna (Batbie, Tahoust och Kerdrel). Vi meddela i dag fortsättning af redogörelsen för det af regeringskommissarien, ge: neral Pourcet framställda slutpåståendet irättegången mot Bazaine, Den 3 dennes kl. 3 e. m., då krigsrättens i Trianon session för dagen efter 40 minuters uppe: håll åter öppnades, öfvergick Pourcet till slaget vid S:t Privat och beskyllde marskalken att icke ha vidtagit de ringaste försigtighetsmått och icke ha afsändt gardet till att hjelpa general Canrobert, som kämpade på det hjeltemodigaste sätt. Hela denna dol af dokumentet är ytterst skarp mot marskalken och hans ordonnansofficer de Mornay Soult. Regeringskommissarien sysselsätter sig derefter med de depescher Bazaine af. sändt till kejsaren. Han förebrår honom dervid, att han dolt sanningen och hållit regeringen i en tillförsigt, som haft de svåraste följder. Han ötvergår sedan till den 19 Augusti, säger, att Mac Mahon velat återvända till Paris, då han genom Bazaines depesch bestämdes att marschera norrut, och tadlar slutligen marskalken derför att han föret den 22 Augusti meddelat trupperna den depesch af kejsaren, i hvilken denne lyckönskar dem till segern den 16. Domstolens session slutade kl. 4. Följande dag (den 4) fortsattes uppläsningen af dokumentet. Pourcet började nu med en framställning af Bazaines adjutants, öfverste Magnans beskickning, meddelade alla enskildheterna om hans resa och vistelse vid gränsen och förebrådde honom att icke på allvar ha försökt att komma till Metz. Pourcet bestrider icke öfverstens militäriska duglighet (han var, som bekant, då han lemnde Metz ännu kommendant och blef i Loirearm6n öfverste), men han erinrar honom om, att en officer icke endast bör vara intelligent och tapper, utan att äfven fäder-! neslandets intresse och axtningen för sanningen måste bringa alla andra känslor till tystnad. General Pourcet drager ur Magnans hela uppträdande den slutsatsen, att han icke återvändt till Metz derföre att han visste att han derigenom gynnade sin chefs önskningar, hvilken sålunda kunde bibehålla hela sin handlingsfrihet och göra sig fri från all ansvarighet. Vidare omtalade kommissarien den depesch, som Bazaine den 19 agusti afsände och i hvilken han underrättade kejsaren om att han skulle: verkställa återtåget öfver Ardennerna. Han konetaterar, att denna depesch bestämt Mac! Mahon, som der 21 erhöll densamma, att icke längre motsätta sig marschen ät norr. Han anför derefter Bazaines depesch till Mac Mahon af den 20, hvilken öfverste Stoffel som bekant är skall hafva förhållit,