Aftonbladet – 10 december 1873, sida 2

då le disciplinärföreskrilter, möt hvilka de 450 peväringsynglingarne felat, äro att hänföra iil dem, som uteslutande alse allmänna orå-å ingens upprätthållande, Mångialtiga eXempel hafva gifvit vid handes, att det icko blott är välbetärkt ata föntafnödvändigt, Att Boväringen vid hemmarschen från mö .esa hålfes få länge som möjligt tillsamosbs I ordnad trupp och under vederbörligt befäl. Ynglingarne göra sig eljest, om ån å i större grupper ströfva omkring På ogen hand, ofta i ungdomsyran Baker till okynnen al rätt betämnklig art. När sådantsker, när gärdesgåråsr nedbrytas, tak och grindar aXyftas, stenar utvältras på vägarno, vagnar kullstjelpas o. s. v., klagar man med rätta öfver att beväringen sålunda lemnas utan tillsyn att föröfva ofog) fen förspörjor man äter em allvarsäim åtgärd, som alsor upprätthållandet af föreskritter, gifna för utt förebygga sådant ofog, så är man genast benägen att deröfver uppröra hire mel och jord, utan att man först tjört si närmare underrättad haruvida förloppet v den tilldragelse, hvarom fråga är, rättfärdigar den använda strängheten, eller om tillät ventyre Vederbörande befäl i större elle mindre mån sjelft bär tkulden för hvad so inträffat, t. ex. genom att tillförene ha blundat för det nu beifrade oskicket, som deri genom fått inrota sig, eller genom att icke nog kraltigt inskärpa hos manskapet de för bemmarschen giiva ordningsföreskrifterna och det med deras öfverträdande förbundna ansvaret. Det är först sedan kännedom härom vunnits, som ett omdöme i sakon kan fällas, och man måste följaktligen vara hr justitieombndsmannon tacksam för det han genom förklaringars irforårande sätter oss i tillfälle att vinna en sådan kännedom. Isynnerhet synes det oss just ha varit väl betärkt att begära upplysning om huruvida dylika förseelser förutlemnats obeifrade och om manskapet blifvit erinradt om det ansvar, som är förbundet med obehörigt afvikande från truppen under hemmarschen. En annan omständighet, a! vigt att känna för att kunna bedöma huruvida befälet ge nom oförnuftiga åtgärder framkallat ett all mänt missnöje och trots hos manskapet, hoppas vi äfven må blifva utredd, frågan nemligen huruvida marschrouten varit så uppgjord, att den tvungit manskapet till orimliga och onaturliga omvägar. Sådana anordningar, vare sig de nu ske af oförstånd eller kitslighet, äro alltid förkastliga, men äro det framför allt i en värnepligtsarmå. Vi motse derför med stort intresse de blifvande förklaringarna. RRSCRSRETERTNSONRNEAE AA