Aftonbladet – 9 december 1873, sida 3

affären förlorad och i sitt raseri äfver den ruin som förestod honom och dem alla, kände han en slags ursinnig förnöjelse af att åtminstone till sin fulla belåtenhet få pläga både sin far och Desirte. Nu egde han Btminstone frihet att få lägga sina verkliga känslor i degen. Han reste sig ha stigt upp, slängde sin stol ät sidan med en slidan häftighet att den föll omkull och lemnade rummet med en dämpad men ganska hörbar förbannelse på läpparna. Desir6s stod som förut, ensam emot alla de andra; Melmar fixerade henne uppmärksamt, Pa tricia grät af harm och äfven Joannå, hen nes fornå vän, höll sig på afstånd och sög hotande på hente. Stackars flicka! hon visste icke hvad hon skulle säga — hvad hon skulle företaga sig, Kanske her jag gjort eder orätt, sade hon slutligen med osäker röst. Jag medger att det inte finns något skäl hvarför ai skvrile känna mamma, Ja, måhända har jag uppfört mig ovänligt och oädelt; mer — ack, Joanna, du gissade det, dö jag ännu inte viaste någonting! — du sade att hon visst måste ha varit här och du är ärlig och fsannfärdig. Min mor är född här vid Melmar; det tillhör henne, fastän hon är ganska fattig och nu kowmer hun hem. Kommer hon hem? Detta är ju rent utaf en löjlig historia, mademoiselle, sade Melmar. Hon, Bom ni menar, — som var dotter till äen förre egaren, dog för många är sedan utomlands och hon hade inga barn. Detta är vid min själ ett qvickt påhitt! Hennos mer kommer bem och min egendom tillhör henne! Rätt komiskt, det mästejag iga! Vill ni kanske ha den godheten att antaga Patricia till er kammarjungfru, ma demoiseile ? Ack, ni hånar mig, — ni hånar mig,