Aftonbladet – 8 december 1873, sida 3

Rörstrand visade sig obetingadt till sir Ifördel på expositiomen. Dess målning va klar och vacker och derjemte hade de på ett särdeles intelligent sätt återupptagil former och färger från fabrikens äldre da gar, porslinets blomstringsperiod. De af en utländsk kritiker öfverklagade Palissyarbetena föllo mig ej i ögonen i Wien; men jag bar sett dylika från Rörstrand förut och äfvenledes arbeten i Henri IT-stilen, hvilka båda ha förekommit mig så underlägsna fabrikens öfriga produktioner, att de helst borde vara borta. Mycken ros har Rörstrand skördat för sina hvita varor med fint upphöjdt blomsterarbete: jag kan ej annat än fullkomligt instämma i dessa loford öfver arbetets otroliga finhet och delikatess, men sätter i och för sig ej mycket värde på sjelfva arten, emedan varan är till den grad bräcklig, att man, om man t. ex. afiyftar locket, får händerna fulla af lösbrutna bitar. Bland våra galanterivaror måste jag nämna Buschs (Göteborg) s. k. skandinaviska kabinettsbord med glasmklningar, ehuru färgerna förefslla mig nästan för ömtåliga; bland tapeter Mineurs gyllenläder ech andra pressade tapeter af egen uppfinning, ehuru sammansättningen tycks antyde, att de äro ganska lätt tillgängliga för sprickor, likasom guldet var väl slösande användt för att kunna åstadkomma en verkligt lugr färgverkan I rummet. Genom enkel ech smakfull ornamentation utmärkte sig Becks bokband, som i alla afseenden, utom i slösande prakt kunde mäta sig med utlandets bästa saker; de gjorde just genom sin värdiga hållning, som aldrig glömde materialets fordringar ett synnerligen godt intryck. Inom de grafiska konsterna stodo som vanligt Heggströms och Norstedts typografiska, Dahllöfs (Göteborg), Eurenius Qvists, Jegers, Joops, Josefssons och Lundbergs fotografiska arbeten i höjd med utlandets. Äfven Osti (Upsala), Pehrsson (Göteborg) och Wiklund (Westerås) hade exponerat goda fotografier, liksom Westerbergs xylografier äro berömvärda, när frågan är om att medelst trägravyr arbeta upp emot kopparstickets finhet. Den säkra kraft i konturen, som annars enligt min mening är träsnittets bufvudsak kunde måhända lemna ett och annat öfrigt att önska, men står svårligen att vinna på den en gång inslagna vägen. Den nationella husvindustrien var företrädesvis inskränkt till textilarbeten, och här var det synnerligen intressant att iakttaga, bur på detta fält, vår fornindustriv mest glänsande sida, verkligen de urgamla möneterna åter intaga sin berättigade plats, huru en riktning här inslås, som måste bereda osg erkännande öfverallt. Här gå som bekant de nyaste utländska fabrikernas motiv hand i hand med mönster nedärfda från längt försvunna århundraden; och här är just platsen för det arbete, som försöker upparbeta dessa senare: Prof. Malmström och fru Hanna Winge ha här, hvar på sitt sätt, inlagt stora och följdrika förtjenster gerom att utarbeta mönster, hvilka i form och färg återupptaga och vidare ut veckla de gifna motiven; dessa frieka, lifliga färger, dessa enkla men så ytterst karakteristiska ornamentformer kunna ej annat är väcka det det mest rättvisa uppseende. Våra Wadstenaoch Ornäs-spetsar sluta sig ifråga om egendomliga mönster till samma riktning, lofya oss en frisk emancipation från de utändska modemsgasinens evigtsamma, och skola säkert äfven utom Sveriges gränser inna en stor och begärlig marknad, om sgaken grips an på rätta sätt. D.