Aftonbladet – 6 december 1873, sida 3

fylligare. Mången läsare tycker om sådant förutsatt alltid naturligtvis, att innehälle pro primo är godt. I bref, bekanta emellan kan man skrifva mera rapsodiskt, eller om det vid den dramatiska skildringen at e persons sätt, att tala eller skrifva, just hör till saken, att formen så skall vara. Detta är hvad man ej sällan ser hos mig: det är då gjordt med flit och för skildringens skull, ehuru mången ytlig granskare inbillar sig, att det kommer af mitt eget sätt, som dock till sin natur är helt serent, och alls icke hvarken hastfärligt eller oroligt. Man torde med skäl kunna pästå, att detta smakar något af hvad man kallar drift, liksom då det en annan gäng heter: Tala i sin tidning helt och hållet utan fraser, så skall tidningen innan kort få många läsare, om nemligen Hr Magistern går ämnena på lifvet. Till oförskräcktheten lägg snille. Men vi lemna nu å sido detta kapitel i brefvexlingen och öfvergå till något helt annat. Den fria forskningen, särskildt på det religiösa området, har vissa anledningar att på Almqvist tillämpa det tusen gänger använda uttrycket Gud bevare oss för våra vänner! De ortodoxa peka nemligen gerna på Almqvist och säga: Der ger man huru det går, då den rena läran öfvergifves Ett faktum är emellertid, att något ypperligare ej blifvit skrifvet på svenska till förmån för religionsfriheten, än några af de smärre uppsatser af Almqvist, hvilka finnas intagna i Monografien. Någon mera förkrosgande lek med dogmatiska spetsfundigheter än Almqvists dramatiska dikt Marjam har ej heller vår literatur att upp viga, och en sådan lefvande sarkasm öfver prestembetet , som dr Libius i Amorina, fins kanske i intet lands vittra häfder. Och med allt detta var Almqvist, åtminstone emellanåt, supranaturalist af verklig tro och öfvertygelse. Föreställningen om en menniskoblifven gud innebar icke för honom något absolut förnuftsvidrigt. Många vitnesbörd härom finnas i Almqvists utgifna skrifter. I brefven till Lenström luta hans religiösa uttalanden mest åt det rationalistiska hkllet, men utan hän och stundom med en viss tilltalande virme. Hr Magistern, yttrar han sälunda en gång. skall derföre icke anse mig vara utan kristendom, för att jag med säkerhet funnit mycket i den vä gen vara pästådt och gjordt gällande, som hvarken är grundadt i Guds ord eller i men niskosjälen. Det har varit en inskränkthet hos alla tiders prester, att så fort man ogillat något hos dem, hafva de trott, att man i samma mån saknat religion, Med andra ord, de hafva gjort sig sjelfva till kristendomen, så att ett tvifvel på dem varit ett tvit vel på kristendom. Men så skall icke H. M. göra mel mig. Jag kan gifva mig sjelf det vitnesbörd — vare det sagdt, i all ödmjukhet — att jag tror på Kristus och hana heliga ord så oinskränkt och så rent, att jag icke blott, om det behöfdes, skulle kunna offra mitt lif derför, utan ock just af denna orubbliga tro blifvit bragt att tvifla på alla de tusentals damheter och elakheter, som folk utspridt såsom godt och sant. Att Almqvists angrepp mot den gällande appfattningen af äktenskapet ingalunda framträdde först med den ryktbara novellen Det går an, ha vi redan i förbigående antydt. Dessa idger grodde hos honom, liksom id6erna till Amorina, ända från ungdomen. Mellan dessa båda märkvärdiga arbeten fins dock en väsentlig skilnad. Almqvist har ofta i tryck sökt påvisa något som har gör till föremål för utredning äfven i brefren till Leaström, att nemligen Sara Videbecks historia (i Det går an) är blott en bistoria, en tafia ur lifvet, och alldeles ingen afbandling öfver ämnet i sin totalitet. Derför mäste ock, skrifver han. många luckor finnas rörande principer och utföressätt, som icke kunnat vidröras. Emellertid är Da: går an omisskänligen en tendensskritt, hvilket man icke egentligen kan säga om Amorina, rom är mer ett ironiskt experiment. Må vi välja ett exempel från en annan författare, för att tydliggöra grundinnehållet i Amorina. Vära läsare påminna sig utan tvifvel, att H. T. Bucklei sin mycket omtalade civilisationshistoria framhåller intelligensen såsom den enda egentliga häf etärgen för menniskoslägtets utveckling, hvartill morelen erligt hans nppfattning icke bidragit. Almqvist går i Amorina är längre i ringaktniog för moralens vigt. Med andra ord, man skulle kunna benämna Amcriva ett försök till dramatiskt objektiv framställning af determinismen (läran om förutbestämningen) — såsom det modernauttrycket lyder för någouwting motsvarande antikens uppfattvicg af ödet — och till framställning af de i födseln bestämda själsanlagen säsom morslitetens egentliga förut sättniogar. Experimentet är utfördt med en öfverlägsen kraft i behandlingen, mer slutar med folletändig ruin för snart sagdi alla de i boken uppträdande personligheterna. Med ett ord, grundtankarne i Amoripa vederlägga sig sjelfva, och vitro icke att denna bok skulle kunna bilda en endå proselyt eller utöfva någon skada ens på det uppväxande slägtet. Vi ba derför sb myc ket svårare att förstå, hvarför detta alltid minnesvärda alster af ett sekularsnille skall nteslutas ur den pådegynta nya upplagan af C. J. L. Almqvists skrifter. Hvad fallet blir med Det går an, meddelar ej praet. Lysander. Att intaga Det går aw, då Amorina ej får vara med, skulle dock erligt vår uppfattning vara ett högst besynoerligt förfarande, ty Det går an kan utan tvifvel göra skada ännu idag. Denns novell är skrifven med en verkligt förförisk talang. Skilnaden mellan de deri framstälde MWwigterna och de fransk-tyska förbättringsförslagesr rörande förhållandet mellan äkta makar uppgifves af Almqvist — då han åt Lånström uppgör skema för bedömandet i Eos af Det går an — vara den, att Alm. qvist ser saken från sedlighetens horisont. då de tysk-franska bufvudsakligen lyckans fråga tages i betraktande. Men häri ligger efter vårt förmenande ett grundväsentligt misstag å förf:s sida, helt och hållet oafsed: let spörsmålet, om sedligbetens horisont nödvändigt behöfver vara skild från lyckans, Det förefaller oss alldeles påtagligt, att pgoismen, mer eller mindre förfinad, är den edande grundtanken i Det går an; om något resignatiorene moment, hvilket dock anske kan kallas en lifsprincip för den inima föreningen mellan man och qvinna, bli 108 Almqvist icke egentligen fröga. Hane reformförslag kan dock utan tvifvel ännt innebära något lockande för alla dem son cke gjort sig fullt klart, att den väg, Stuart Mill beträdt med nitt epokgörande arbete om Qvinnans underorånade ställning är der enda som leder till det mäöl Almqvist ksy:!ade. Men för att återgå till den nya edi tionen — om ej Det går an och ej Amorina skola vara med i valda skrifter af C. J. L. Almqvist, hvad känzedom får man dt om denue författar. s egentliga skötebarn? Liksom Amorina en gång hemfallit åt löden och förgängelsen, men uppstod I yo, så blef ock Det går an en gång