Aftonbladet – 6 december 1873, sida 3

glstern till följd af sin ovanliga beläsenhe och utomordentliga arbetsamhet, den till et: så herkuliskt företag, som detta, bäst ut dessutom fägnar mig, är att hr magisterp ge ika fuollt låter sin egentliga produktionstalent fortfara, och utgifver arbeten sådana som Nero. Är något mera sådant å base, så låt mig veta derom; de skela alltid i mig träffa en uppmärksam vän — — — I Redan tre dagar deretter afsände Almqvist ett nytt bref, hvari det heter: Hr magistern är en högst älskvärd menniska genom den rena uppriktighet, den kärlek till sanniog, som genomgår allt hvad jag varit i tillfälle att se af hr mag. Tack, derför, för brefvet! Misstyck icke, att jag denna gång tänker utgjuta min själ ganska mycket för hr mag. — jag har blifvit föranlåten dertill af en viss stor likhet, som jag fonnit emellan hr mag. och mig. MHänIförd af ett brinnande begär till sanning, af Jett outplånligt tycke för det sköna, och af obegränsad hängifvenhet åt det heliga, högst af allt, förflöt min första ungdom under osägliga plågor och strider, dels i mitt inre att vinna den bildning, jag behöfde, dels i det yttre, emedan jag alltid haft fattigdom att kämpa med. Dä skref jag mycket, men som aldrig kom längre än bland nägra vinner; ty trycka var aldrig min sak, förr än långt senare, då en bekant snart sagdt tvang mig att börja med utgifning. Det som skiljer mellan hr mag. och mig är, att hr mag. kommit att tidigare gifva ut saker, och sådant sliter man ofta ondt af, emedan man sällan blir sedd som man är. — Hvad åter, zom gör oss lika, är det verkliga och oskrymtade nitet för godt, sant och skönt. Sådant finner man högst sällan hos någon litteratör. Ett odateradt bref, tydligen skrifvit som-. maren 1839, gilver ett nytt uppslag åt korrespondensen. Det invebåiler inga smick rande utlåtelser, utan tydliga förhållnings: ordres. Våra läsare må sjelfva döma: Bäste broder! Epvligt löfte, då vi sist träffades här i Stockholm, sänder jag dig någraihast uppsatta tankar rörande personernas karakie rer i Amorina. — — Det är utan tvifvel mycket begärdt, att en man, som du, hvilken har så mycket att utarbeta, skall genomläsa mer än en gång, eller, för att så säga studera det stycke (Amorina), hvarom vi talat. Likväl bevisar du mig en vänskap, som jag hoppas kunna bevisa mig ä min sida värdera, om du gör det. Ty i sjelfva verket sker i stycket ingenting för gäfves, eller utan nogaste symmetriska och organiska sammanhang, ehuru man kanske vid första blicken, eller under ett hastigt genomögnande, icke strax märker det. Jag ville högst ogerna från en man, som dig läsa omdömen, hvilka jag nödgades offertligt vederlägga eller på annat sätt ledsaroligen upptaga. Ville du, såsom du sade, före tryckningen låta mig se dina egna tankar, aå ligger deri mycken ömsesidig kärlek. — Hela stycket är baseradt, ifrån början till slut, på en humoristisk grund; och man må akta sig att tro sig någonstädes hafva författaren sjelf, Inledningen (utgifvarens förord) är för insigten af det helas ande mycket angelägen: det är ett skämt med litte: ratur, kritik och poeter i allmänhet som jag hoppas icke skall stöta dig — och icke nägon — helst det tillika innehåller icke mindre skämt öfver författaren sjelf (sjelfpersitflage). Jag bar i Morin tecknat min egen inre (äldre) historia, d. v. s. sådantmitt inre var i barndomen; till det yttre ödet bar Morin med mig naturligtvis ingen likhet. De här omtalade af Almqvist i hast opp satta tankarne rörande personernas karak terer i Amorinsa finnas ej att tillgå i der till k. biblioteket öfverlemnade brefsanlin gen. Hvart de tagit vägen, upplyser föl jande bref från ÅA. Bäste broder! Tack så hjertligt för din recension öfver Amorina. Jag borde längesedan bafva tillskrifvit dig, men mina rezsor denna årstid lägga sig ofta i vägen för korrespondens. De ark, jag tillskret dig om personerna i Amorina, innehöllo blott mina tankar om dessa personer, så som jag säg dem. Jag trodde icke att åu skulle begagna dem, an: narg än som enskilda stycken af en fört. hvilka du naturligtvis sjelf kunde nyttja för dir egen uppsats om dem, följa eller förkasta, huru än ville; men ett följa all: ordagrant var nog mycket, Några ställen förekommo mig besynnerliga, så att du skulle vara gantka god, om du vid tillfälle ville återsända mig dem, för att se. — — Detta bref är dateradt den 16 Sept. 1839, och i Eos för den 24, 28 och 31 Ang. finner man mycket riktigt en vidlyftig re cension öfver Amoriva. Det är dock icke endast i denna tidskrift LEoström lätit Alm qvist sålunda recensera ig sjelf. Samma förhållande eger ram i L:s Svenska possiens historia (2:dra delen, sid. 507 o. f.), der förf. visserligen på ett ställe nämner att det är Almqvists egna ord, som vi rå. gonstädes haft tillfälle att se, men på eti annat ställe, märkligt att omtala, hänvisar till Zos för en opartisk uppfattning af Alm qvists författarskap. Jemf. min karakteri stik af Amorina i Eos,, säger nemligen Lenström (Sv. poesiensa hist. II, sid. 528). Det gör ett i sanning högst egendomligt intryck att helt genomläsa de bref frän Almqvist till Laström, ur hvilka vi redan meddelat några utdrag. Många af Almqvists der befintliga anmärknivgar öfver litterära eller andra förhållanden äro sibende och sanna, många hans försäkringar om ett godt och ädelt uppsät med den skriftställarverksamhet han utöfvade, t. ex. gel: nom Det går an och dylika arbeten, äoro pätagligen uppriktigt menade, men stundom : framskymtar en egenkärlek, så kolossal, i förening med andra föga lofrärda egenskaper, att man känner sig ganska illa till meds. Med hotelser och med lockelser förvandlade han Läenström till blott ett verktyg i sin tjenst, och en lust att vid första lägliga tilltälle bortkasta detta redskap gör sig hos brefskrifvaren omisskänligt gällande, Vi skola strax öfvergk till några andra företeelser i brefven, men till komplettering af hvad vi redan anfört må det tillåtas oss att framdraga ännu ett par exempel på en konsiderationslöghet utan like i fråga om behandlingen af en litterär ögontjenare. Ett långt bref af den 29 Jan. 1839 innehåller mot slutet följande rader: Saken är, uppriktigt och oss emellan sagdt, att jag numera måste anse min konst och mina stycken icke längre såsom mitt enskilda blott, utan såsom fäderneslandets, sedan jag gifvit ut dem, och de med kärlek och tycke blifvit omfattade af all ungdom, De för några år sedan utgifna de: larne äro mest utgångna, och dessa töfva, såsom jag ser, ej länge att blifva det. Jag finner således min pligt vara, att emot missförstånd eller halft förstånd försvars dem. Nn skulle det vara mig högst okärt och troligen också för hr magistern obehagligt. om jag tvangs att höja min hand emot