Aftonbladet – 6 december 1873, sida 3

Bonnier.) a. al L (0 Vid pess fyrtio år ha förrunnit, sedan den underliga roman, hvars titel läses här ofvan, första gångev frammanade den litsrära kritiken, och C, J. L. Almqvist bade redan dessförinnan gjort sitt namn kändt och erlå kändt. Från ärans tinnar störtade han tjugu är senare hufvudstupa ned i föraktet, efter k att dock visserligen redan förut ba i någon mån undergräft sitt anseende. Tiden kanj nu ha kommit att opartiskt bedöma mannen och författaren sådan han var. å Då Almqvist framträdde i hela sitt snilles glans, helzades han icke utan skäl af gi fosforisterna som en Messias. Ett Ille faciev smög sig ganska hörbart öfver Atterboms fromma läppar, och det var låogt ifrån endast partimännen eller medelmättorna, som höjde den nye romantikern till stjernorna. B. E. Malmström benämnde Almqvist (1839) samtidens mäktigaste och mest bizarre poetiska genius, Förf. till Törnrosens bok, honom, efter hvars namn jag anar att ett nytt tidehvarf i vår vitterhet skall upp-5t kallas. Och — för att fortsätta anföran-sa det af Malmström — den förträfflige fråm. re ling, som på vårt språk framtrollar odödliga m skapelser, den man, som, efter hvad jag för-ke står, är vår epokzs mest fulländade vittre!nc konstnär, med ett ord Johan Ludvig Rune-st berg böjde sig inför Almqvist såsom intör vi en af litteraturens verkliga stormän. Man sk må derför roga betärka sig, ifall man skulle m känna sig frestad att betrakta Almqvist sä-j som blott en meteor, hvars ljus för alltid slocknat. De som icke sjelfva känna Almqvist böra i de nyss nämnda männens omdömen ega en borgen att bekantskapen är!s värd att göras, och de som känna honom kunna möjligen behötva påminna sig dylika otlåtanden, då nu den nya upplagan af hans skrifter med sitt för vhr tid så främmande innehåll gör ett intryck som om man sjelf förr i verlden varit af förf. blott duperad. Carl Jonas Ludvig Alwqvist föddes i Stockholm den 28 Nov. 1793. Hans föräldrar voro krigskommissarien C.G. Almqvist ak och Brigitta Lovisa Gjörwell, en dotter till den bekante nitiske samlaren och bibliotekarlen Gjörwell. Han blef student i Upsala 1808 och fil. mag. derstädes 1815; mindre kändt torde vsra att han, enligt hvad som utvisas af en i K. Biblioteket i Stockholm i afskrift befintlig förteckning öfver sven ska nationen i Åbo 1814. någon tid idkade universitetsstudier äfven i Finland. År 1817 flyttade han sina bopålar till Stockholm och ingick i konungens kansli, der han steg till grad af kanslist. Under denna tid stiftade han tillsamman med Dahlgren. Hazelius och några iudra det s. k. Manhemsförbundet, en efterbildning at det götiska, samt uppgjorde för less räkning ett i hög grad besynnerligt förslag till stadgar, efter hvars förkastande han lemnade statens tjenst och slog sig ned I Wermland för att äta gröt med träsked och odla sitt torp med egna händer. Somnaren 1823 mottog han här besök af vän sen Hazelius, som med rensel på ryggen då kom från Trondhjem och Kristiania, och en ller annan vecka deltog i Almqvists naturif innan han fortsatte vandringen till Stockiolm. Redan följande kbr återvände dock Almqvist 1ill ett civiliseradt hufvudstadslif ch egnade sig som allbekant är, åt skolans ch kyrkans tjenst, till föga fromma för nåsondera, hvaremot han pu snart nog gesom Törnrosema bok under hela landets vitall uppsteg på den literära parnassen. Före ivt torparelif i Vermlandq hade han äfven offentligen framträdt med några smärre krifter, bland hvilka en är märklig (Hvad ir kärlek ? Sthlm 1816) sårom förelöpare till lang senare angrepp mot äktenskapet, Den rilda dikten Amorina (utgifven i Jönköing 1839) var dock till redan i början af .820:talet, och icko blott i handskrift. Så om den ursprungliga titeln lydde: Amoina, den förryckta frökens lefnadslopp och ällsynta bedrifter, det stora därhuset tillegsad trycktes i Stockholm 1822, men makulerades på föranstaltande af författarens farror, biskop Almqvist, då tryckningen hunut till sidan 376. Några exemplar hoplockades dock af samlare och undgingo örstörelsen ; det fullständigaste är befintigt i k. biblioteket. I förordet till den nya ipplagan har Almqvist uppgjort en liten ovell ötver bokens föregående öden samt kter den samma vara författad af em Andreas Morin Anderson (i förkortadt skrifsätt A. Morir 4.) af den väl kända klockareslägten, om nu gått ut, och som en ganska roande uriositet kunna vi omtala, att man helt yligen bland k. bibliotekets katalogarbeten annit ett vitnesbörd om att detta med en verkigt mästerlig ironi skrifnaförord tagits som ontant af nägon som fordom tillhört tjenstenännen derstädes. Som författare till Amoina är nemligen i katalogen upptagen en visa 1. Morin A.! — — Nog at, man finner huru jupt de sambällsupplösande tendenterna i Amorina voro inrotade hos Almqvist, efersom han mad nära tjugu års mellantid ned högst obetydliga förändringar ä nyo ramlade detta drama, som han sjelf benämer en hvass värjudd stäld på menskligheens ömtåligaste nerv, och vi ha med stor örvåning sett att den nya npplagan af Almvists skrifter ej skall upptaga denna hans anske allra märkligaste dikt. Att den, så om anmärkes af prof. Lysander, innehåller estetiskt vidriga skildringar, är visserlien sant, men detta utgör väl ej skäl att tesluta något för en författare alldeles väentligt karakteristiskt, så vida meningen nnars är, icke att till ungdomens tjenst tgifva spännande romanlektyr, utan att göra n snillrik men förvildad författare känd, ådan han var, af Sveriges tänkande allmänet. Härtill kommer, att Amorina, vid idan af det estetiskt på samma gång som voraliskt motbjudande, företer ställen af oetisk skönhet samt af en humor, till hvilen vår litteratur knappast eger någotmottycke. . Men vi återgå till vår kortfattade skilring af vissa drag i Almqvists utveckling ch personliga omständigheter, och vi äro ärvid i tillfälle att framlägga hittills okända itterära aktstycken för bedömandet af den fverlägset begäfvade egoistens karakter. JA förf. af Törnrosens bok mot slutet: af 830:talet, dä hans beröm ännu stod att isa snart sagdt öfver allt, fick kännedom m att C. J. Leoström skulle utgifva tid-,! kriften Eos, kunde han icke motstå fre.7y telsen att göra sig till herre öfver detta Ha lla organ för den litterära kritiken. Nu-om era prosten och kyrkoherden Lenström har hög ör nägra år sedau till k. biblioteket skänkt trir tskilliga bref, dem Almqvist vid nämnda 1 id skrifvit till honom. För svenska litte. 2p aturhistorien äro dessa af stort värde och jan stannar i oförneklig förbindelse till gifaren, på samma gång man har något svårt tt förstå hans sjelfförsakelse härvidlag. b! srefven äro nemligen för båda parterna, om ha n på olika sätt, icke obetydligt graverande, på ch vi kunna knappt fatta denna gåfva till tt offentligt bibliotek annorlunda än som tt slags frivilligt försoningsoffer för fordna tterära synder. Märkligt är att se, huru ska Imqvist till en början snart sagdt kryperYar ör Eos-redaktören; men sedan tidskriften ligt n gång tagit frestaren ombord och gjort)och UImqvists författareskap till ett af hutvud-ord öremålen för sitt innehåll, drager Alm-din vist hårdhandskarne Då och behandlar sin Stol