Aftonbladet – 2 december 1873, sida 3

fattning. Han svarade stilla, rästan und fallande: Hon är Mary af Melmar — den gamla frun. Hon är min aflidne fars slägting, den han så högt — värderade, men som rymde från sitt hem och gifte sig med en fransman. Hon är egarinna af Melmar — det godset, som skulle tillhört Huntley, så vida iote jag hade återfunnit henne. Nu kan Huntley aldrig mera fö det och jag nödgas stanna qvar ännu någon tid för att komplettera den upptäckt som jag har gjort. Kanske var icke Cosmos röst rätt säker; högländaren såg upp med en förvånad och missnöjd min. Haru skulle det någonsin kunnat blifvå Huntleys, då det tillhör henne? frågade han nästan vred. Skulle du kanske velat bedraga en värnlös qvinna på hvad henne tillkommer?..Är också du förblindad, pojke, då din egen fördel kommer i fråga? Nu är du orättvis, svarade Cosmo. Jag har inte ett ögonblick hyst någon tvekan — jag har inte gjort något som berättigar dig nt misstro mig — ej heller ämnar jag göra et. Ynglingens harm var måhända större än den borde vara, just till följd af havs egen oro och villrådighet rörande följderna af hans upptäckt; men Cameron var ej heller sjelt tillräckligt lugn för att klart förmå fatta sin unga vän. Han vände sig bort med ett sjukt sinnes ömtålighet. Jag är orättvis, jag tror det, sade han med en oväntad ödmwjukhet; gods och guld äro blott tomma ord för mig. Jag är lik andra menniskor — jag kan vara frikostig med hvad jag inte eger; hvad mera är — jag kan äfven förslösa mitt eget, fortfor Cameron, hvars manliga stämma darrade både af sann rörelse och af bittert gäckeri