Aftonbladet – 2 december 1873, sida 3

t sin Hlla nätta murslet, Öch hvarför skull !lhan-göra det? Med en sådan der liten sle Ikan man blifva sin egen lyckas smed, si .Jmurare man än är, eller kan man mura up åt sig en rätt vacker ställning, som stå fast i alla väder och icke det ringaste bero rJaf några tronskiften. Man kan till oeh me I blifva Carl den trettondes riddare, hvilke väl är det högsta, hvartill en menniska kar isträfva och som är för mer än sjelfva li Iteris artibus. Orden, hvilken är instif Itad till åminnelse af Carl den trettonde: Iregeringstid och således erinrar om ett a de ärorikaste tidskiften i fäderneslandets bistoria, hålles i så stor helgelse, att rid I darnes antal icke ens ölfverstiger det i sta tuterna föreskrifna och räknas blott i två tiotal och sju enheter, de kungliga prinsarne icke inberäknade, under det att såväl nord sijerne-, som vaszaorden räknas i tjog. Den sistnämnda skulle, enligt statoterne, hafva endast femtio medlemmar, men har nu i stället icke mindre än femtio tjog, hvilket visar att inom den orden går det visserli gen icke femtio på tjoget, men det går tjugu Ipå enheten eller entalden, hvilket är et! kanske ännu märkvärdigare aritmetiskt fenomen. Af huru stor betydelse Carl den trettondes orden är finnerman äfven deraf. att småprinsarne få den att leka med, me dan de ännu ligga i vaggan; alldsles som serafimerordåen samt storkorset af S:t Olaf. Carl den trettondes röda band är, enligt statuterna af den 27 Maj 1811, ämnadt till belöning och utmärkelsetecken ät de förvämste embetsmän inom ett enskildt aktningsvärdt svenskt samfund, och det är naturligtvis på grund deraf som en liten prins vid åtta åre ålder redan i åtta år burit detta röda band, Det finnes menniskor, som icke skratta, när de se sådant, men sannerligen vi begripa huru de äro skapade. Så har Fosterlandet, en ny och mycket allvarsam Stock: holmstidning, i den förfintna veckan skrifvit en mycket allvarlig artikel om ordensglit ter, utan att en enda gång draga på munnen, och detta oaktadt artikeln egentligen icke är annat än en omskrifning i den seriösa stilen af hvad vi mångfaldiga gånger och senast för två veckor sedan i dessa pal ter under en gladare yta framställt. Våra krafter öfverstiger det att afhälla oss från att le, då vi se en Carl der trettondes riddare i skrud eller då vi förnimma att till riddare af vasaorden utnämnts en person, som till sin enda förtjenst måste räxna att han varit mån om förtjenstor. Emellertid fattar Fosterlandet saken på sit sätt och vi på vårt, och det skulle verkligea kunna hända att vi i det ämnet sträfva till samma mål, hvarför vi också med högaktning helsa vär medbroder och tacka honom för hjelpen. Det senaste stjernfallet var verkligen icke stort, men det var storartadt i det löjliga, det måste man säga, när man kastar blicken på meteererna, Och huru mäste icke de få, som verkligen gjort sig förtjenta af foaterlandet vid t. ex. senaste verldsutställningon, och nu blifvit ihågkomna med vakten, känna sig smickrade af att till kamrater ega per soner, af hvilka de bäste hafva endast det att anföra till sin fördel, att de egentligen icke gjort något ondt! Vi äro allt för glada att vilja se surmulna ansigten, t:öd bog skulle det hafva varit af ett visst intresse att iakttaga huru ett par af de nyutnämnde togo sig ut, när de erforo att nådens sol skinit äfver på..., nej, det går öfver våra krafter att längre sysselsätta oss med det ämhet. Vi vända oss Åt ett annat håll Låt oss stiga nöd från stjernerymden och kasta våra blickar på helt. jordiska och simpla föremål! Med hvilken öfverrarkning märkte vi icke härom dagen, att trauppab på göngbanan ntanför n:o 3 vid Nybrogatan andtligen blifvit indragen. Skulle vi i vår ripga mån hafva på något sätt bldragit till lenna så otkligt efteriklbötade indragning, mäste vi:deröfver uttrycka vär lika lifliga som blygsamma tillfredsställelse, hvilken för öfrigt delas af alla, som från Nybrohamnen tträfva upp ät den I fråga vsarahde fåatan, och i hvilkas namn vi tro oss kunna hos den ör. osa okände husegaren aäflägga vår för vindliga tacksägelse, Mitte han snart finna rogna och skyndsamma efterföljare. . Nu tår den kolössala klippan utanför n:o 1 vid Nybrogatän ensam qvar i det grannskapet ch sörjer de bortgångna kamraterna, Den rapn? skall väl hälla ut i detlängsta, Vi sade länge undrat öfver hvad husets egare ;gentligen väntade på för att skrida till förrgelseklippans undanrödjande, men slutligen iafva vi upptäckt att han sannolikt väntar å hjelp från höjden, ty ofvanför hans port står med stora: bokstäfver skrifvet: Jehovah uuxilivm meum