Aftonbladet – 29 november 1873, sida 3

Cosmo steg häftigt upp och sprang ett par steg tillbaka, undandragande sig den omfamning som den gamla frun syntes ämna honom. Hans hjerta slog så våldsamt att han knappt kunde trla. Känner ni min slägt? ropade han slutligen; kände ni min far? Han var Patrick fivingatone af Norlaw, beslägtad med de örra Huntleys; och ni — ni -— säg mig allt! Ni är Mary af Melmar! Jag vet det! Jag har äterfunnit er! O, fader, jag har utfört mitt värf!s Hans röst bröt sig i ett dämpadt utrop; — han hade icke längre ord för hvad han kände der han stod framför henne med brinnande kinder och klappande hjerta samt händerna trinmferande Wtsträckta. Han hade funnit henne! Han hyste icke ett ögonblicks tvekan eller ovisshet; då han blickade in i detta sköns, ehuru numera föräldrade ansigte, återkommo för Cosmos tankar alla de omdömen, till hvilka han på fäderneorten hade lyssnat; — den vänskap lige jättens i smedjan yttrande att hennes fotsteg liödo gom silfverklockor; den gamla gummans obd att hennes ansigte liknade en majmorgon; — alla dessa yttranden Ttramstodo för honom som lika mänga ojätaktiga vitnesbörd. Han utropade åter med den fullkomligaste visshet: Ni är Mary at Melmarl och kysste hennes hand så vördvadsfullt som om hon hade varit en drottning. I denna stund glömde Cosmo allt som nyss gjort honom nedstämd — han hade tunnit henne! bans vandringar hade således icke förgäfves blifvit gjorda, Ja, jag är verkligen Mary Huntley, dotter af den forna Melmar., sade hon med sitt vackra småleende. Ja, min unge vän, detta är sanning, Jag lemnade min far och mitt hem, för att följa min make, Ack,