Aftonbladet – 28 november 1873, sida 2

ade dekretet om valmännens gämmankalande före den aflidne deputeradens begrafing. Lagen har icke blifvit våldförd let är hufvädsamman af Leon Says argu nentation. Casimir Pörier uppträder till örsvar för den förra regeringen. Beth nont tillvitade hertigen af Broglie att ha vynnat de monarkiska planerba, och anörde som bevis härför ett tal som wertigen hållit under församlingens ferier. Tertigen af Broglie förklarade, att då han 1öll detta tal, önskade ham blott att förekomma den fara, som kunde uppstå för lanlet genom de kalomnier, som blifvit satta . omlopp mot det konservativa partiet. Den radikala utvägen att förmå folk att frukta ör ett återvändande af den gamla regimens nissbruk var ett försök att uppväcka soalt hat. Besvarande en af Bethmont framstäld fråga om ministårens framtida politik, örklarade hertigen att svaret skulle komma utt gifvas af de framtida ministrar, som vepublikens president komme att välja. Kasinettet af den 24 Maj fullföljde en politik, som stod i harmoni med majoritetens åsiger. Under hertigens tal förekommo täta brott och deputeraden Perrin af venstern olet kallad till ordningen. Bethmont förelog en dagordning, genom hvilken församingen beklagade den politik, som blifvit öljd af regeringen. Förtamlingen antog smellertid, såsom redan är kändt, en ren å enkel dagordning med 364 röster mot 14 I Preussen har det märkliga inträffat tt en af ledarne för det klerikala partiet, deputeraden Windthorst, hos landtdagen väckt förslag om upphäfvandet af valmännens förlelning i tro klasser efter förmögenheten vid utseendet af elektorer till landtdagsval och införandet af lika rösträtt till dessa val i öfverensstämmelse med sättet för valen till tysk riksdag. Det nationalliberala partiet inom landtdagen och pressen, som för ingen del önskar en sådan reform, söker bindra den genom att frambålla att förslaget endast är en krigslist af det klerikala par: tiet för att väcka sömdring bland de liberala. Säkerligen, är ock afsigten med förslaget sådan; men så väl den ovständigheten, att en så konservativ politiker som, Windthorst tagit sin tillflykt till ett sådant medel, som den att de nationalliberale förklara sig icke vara emot sjelfva saken -— en reform af vallagen — utan endast dess mottagande ur det klerikala partiets händer, bevisar hvilka framsteg de demokratiska tendenseroa måste ba gjort i Preussen. Vid deputeradekammarens, sammanträde den 22 dennes interpellerade Winåthorst.regeringen i anledning at de senaste förändsingarna inom kabinettet, genom hvilka farst Bismarck åter blifvit konseljpresident och finansministern Camphansen vice-konseljpresident. Talarex hänvisade till den stora betydelse tyska pressen i allmänhet tillade denna förändring och fäste i synnerhet uppmärksamheten på att man i engelska tidningar i, allmänhet fann bättre och fullständigare upplysningar om regeringens afsigter än till och med i Berliatidningarne. Windtborst framhöll vidare, att Bismarck i sitt tal af den 25 Januari detta år hade förklarat, att han mäste ned: lägga sin post såsom ministerpresident, eme dan denna ställning pälade honom ett stort ansvar utan att han hade en motsvarande myndighet öfver sina kolleger. -Talaren utvecklade vidare nödvändigheten af en lag om ministeransvarighet, på hvilken man nu redan under en läng följd af är hade väntat. Han kunde icke annat än tillägga den sista ministerförändringen en ofantlig betydelse och var af den åigten att kamma ren var berättigad att fordra upplysningar angående denna sak. Kabinettets vice-president Camphausen. gaf ett mycket kort svar på den temligen vidlyftiga interpellationen. Han yttrade: Jag beklagar, att den ofantliga betydelse, den ärade talaren tillägger den senaste förändringen inom statsministe riet, är en ren illusion. Statsministeriet har icke funnit sig föranlåtet att taga den bär antydda frbgan: i öfvervägande, och skulle i fall det så gjort, i Hvad fall som helst betrakta ordnandet af sina inre angelägenheter såsom en sak, som icke ansär landtdagen, förutsatt att regeringens förhållande till denna icke derigenom beröres. Det är ett fullständigt misstag, om man ror att statsministeriet upphört att fungera såsom ett Helt och besluta som ett helv. Windthorst förklarade detta svar vara mycket liplomatiskt, men tillika mycket dunkelt och intetsägande. Nu uppstod en längre debatt, I hvilken i synverhet de liberala deputerade Braun oah Virchow deltogo. Den sistnämnde bemötte Windthorsts pästående, att personerne vexlade men institutionerna voro varaktiga och borde vara det, med följande anmärkning: I värt statslif är det ingalunda personerna som vexla, utan institutionerna. Rikskansleren t. ex. står alltid fast, oaktadt han än är uppe, än nere, än vid sidan af statsministeriet (munterhet).. Äfven grefve Eulenburg är en af dem, som icke försvinna från skådeplatsen; han stannar på sin post ill och med om de största förändringar ega rum i institutionerna. Vi ha ju alla sett vilka medel, som måste sättas irörelse för utt blott göra en af ministrarne (handelsninistern) mobil. (Skratt.) Vära institutiorer deremot äro så mobila, att de i hvarje sgonblick kunna sägas vara irörelso. För sfrigt klandrade äfven: Virchow, att Bisnarck uraktlät att draga försorg om variktiga institutioner, och att:han tid efter innan tycktes komma i strid med sig sjelf. ;. ex. när han på en tid, då hela statsutrecklingen går framåt, gör sig till advokat ör en reaktionär presslag. Deputeraden Mallinckrodt (af centern) ansåg, att Windthorst hade rätt i att fordra närmare upp