Aftonbladet – 28 november 1873, sida 2

föga vanlig för dessa kraftfulla drag, at speglade sig deri. Det är för ingen del säkert att jag re ser, svarade han med låg och mild röst; vet mademoiselle Marie att afresa är i fråga? Åter såg han sig omkring i rummet och blicken stannade vid den tomma hvilsoffan med ett uttryck af vördnad och ömhet, som gick Cosmo djupt till hjertat och gaf honom förklaring öfver hans väns hittills för konom obegripliga sätt och yttranden. Kunde Ca meron tro att det var sorg öfver hans afresa, som hade förvärrat Maries hufvudvärk ? Kunde kan dåra sig sjelf med den falska föreställningen att hon led vid tanken på att han skulle lemna dem? Stackars Cameron! Madame Roche såg på honom med en un: derlig, skrämd blick, liksom hade hon sökt läsa hvad hon tänkte af uttrycket i hans vältaliga ansigte. Hon teg ännu. förlägen och tvekande, under det hon flyttade blicken från Cosmo till Cameron och från Cameron tillbaka till Cosmo. Ypoglingen tyckte att hor liksom med sina ögon bad honom om en förklaring, men han hade ingen att gifva. Min vän, sade slutligen madame Roche, bemödande sig att som vanligt le, men med ett uttryck af bedröfvelse, det hon var ur stånd till att dölja — ni bör inte säga mademoiselle Marie. Folket här i staden kallar henne sä, derför att de alla ha sett henne som en liten flicka, men de känna på samma gång äfven hennes historia, stackars mitt barn! Jag kunde ej tro annat, än att ni hade hört den.af Baptiste och Margot, hvilka tycka om att berätta. Att de havarit så varsamma, det förvånar mig.o Madame Roche tystnade åter, liksom för