Aftonbladet – 28 november 1873, sida 2

att hemta andan. TInstinktmessigt och unde: tystnad drog Cosmo sin stol tillbaka och säg blott på — en djupt intresserad åskå dare, men icke medspelare i det drama, son här uppfördes. Cameron sade ej ett orc men grep fast i det lilla marmorbordet med en hand, lika kall som stenskifvan och stir rade på madame Roche med ett uttryck, lik som hade tungan lädit vid gommen och hade det äfven gällt hans lif, skulle har icke kunnat få fram ett enda ord öfver sina läppar. Med en liten darrning, liksom rädd för att yppa sin sinnesrörelse och halft rädd för den person, med hvilken hon talade fortfor madame Roche brådskande och i at brutna meningar: Min stackars, ömma Marie — det stac kars barret! — Åck nej, hon är inte en mademoiselle — hon är gift — hon blef gif för många år sedan, då bon var alltför ung. Ack, det har ständigt varit mig en hjerte sorg ! fortfor modren, som pu, sedan hon väl hade uttalat det svåra meddelandet, tyck: tes förmå yttra sig med mera lätthet; hennes make älskar henne inte mera och detta till trots skulle mitt arma barn, om hon finge följa sin vilja, söka honom öfver hela verlden. Så underligt — ack, så underligt — säg, är det ej så? — att en menniska kan finnas, den hon älskar öfver allt annat och som inte älskar henne? Cameron tycktes icke höra denna fråga. Han satt ännu och stirrade på henne med sammanpressade, färglösa läppar och ett stelnadt uttryck öfver sitt mörka ansigte, Madame Roche var uppfylld af medlidande, af bedröfvelse, af oro för honom. Hon fortfor att ifrigt och brådskande liksom för att vinna liter tid och öfverskyla hans sinnesrörelse, tala om Maries tunga öde, om hennes mans grymhet att öfvergifva henne och om hen