Aftonbladet – 28 november 1873, sida 2

detta tilltal, kände Cosmo ett oroligt in tresse, en spänd förväntan på något son skulle hända, han visse icke rätt hvad, och gick med. De träffade madame Roche en sam, . med sitt arbete, sittande på sin van liga plats vid fönstret; Marie var icke syn lig. Madameö Roche emottog dem artigt och vänligt som alltid samt svarade vid Came rons frågor efter Marie att hennes hufvud värk var svärare än vanligt, så att hon måste ligga. Stackars Marie! tillade mo dern, hon är mycket svag — hon lider så förskräckligt, det kära barnet! IPatienter ha ibland en förunderlig in gifvelse om hvad som kan återskänka dem helsan, sade Cameron och fixerade med sta: dig blick madame Roche. Hvarför vill ni inte låta hepne resa dit hon önskar? Hvar är det? Jag tycker att försöket vore mera värdt än mödan och risken, ja — om man egde mera att gifva — mera än hela lifvet! Maries mor såg hastigt upp på honom med ett underligt uttryck af öfverraskning, och icke blott det, utan äfven en pinsam oro, ja förfäran, som för Cosmo syntes rent utaf oförklarlig. Ack, mitt stackars barn! gade hon hasigt och med låg röst. Jag skulle ej tveka hvarken för mödor eller risk för min Maries skull, men det vore allt förgäfves. Jaså, ni reser då nu från St, Ouen? Jag harre dan hört det — jag fär veta allt hvad som händer — jag hade för en timme sedan besök af unge monsieur Macgregor; han be: rättade att bref anländt och att ni reser. Vi skola sakna er mycket, sir, och vi skola ej förgäta er — hvarken jag eller minst Marie. Uttrycket i Camerons ansigte vexlade hastigt; en mildhet, en nästan vek rörelse,