Aftonbladet – 28 november 1873, sida 2

någon den andra kontrahentens förskyllan och värdighet, af ren nåd visa sin kärlek och utöfva en välgerning. Det föreföll honom, att mannens och hustruns förhållande till hvarandra verkligen icke är jemförligt med förhållandet mellan konung och undersåtare, minst en sådan konung som Frälsaren är i förhållande till sin församling, utan. fastmer såsom ett jemlikhetsförhållande, hvaraf åtminstone innefattas möjlig heten i uttrycket tillgifvenhet, men som uteslutes genom uttrycket undergifvenhet. Då de presterliga ledamöterna ansett det mindre lämpligt att vid vigseln framhållapligt och dygd, utan menat att den rent religiösa sidan af saken borde betonas, så förklarade hr Ribbing, att han i pligt så litet sar något för det religiösa främmande, så litet fruktar att med det ordets användande och med pligtsynpunktens begagnande den religiösa synpunkten skulle försvinna, att tvärtom, enligt hans förmenande, det oaflåtliga bemödandet att fylla sin pligt är liktydigt med bemödandet att göra lifvet äfven idess minsta och hvardagligaste förhållanden till en gudstjenst. Men om man nu vore så rädd för att nämna ordet pligt och deri såge vågonting lägre än det religiösa, så ville han anföra ett uttryck, hvilket, fullkomligt bibliskt, är alldeles likbetydande med det om pligter, som finnes i nuvarande vig: selformulär, och hvilket kunde vara ett tema, af hvilket vigselformuläret, lyckligt och rätt skrifvet, borde utgöra uttryck och variation. Detta tema vore den i Pauli förra bref till de Korinthier i början af 13:de kapitlet förekommande beskrifning på kärleken, sådan han är i sin sahning och sådan han bör vara hos menniskan. Domprosten BStrötiberg, som eljest var med om förslaget, hyste dock vissa betätikligheter emot att utbyta ordet tillzifvenhets mot undergifvenhet, emedan det hos den obildade kan gifva anledning till anspråk, medförande sorgliga följders. Hr Wijkan der ansåg det betänkligt att utan verkligt behof ändra en ritual, som för mång tusen är kär, och mindre välbetänkt att ur brudvigseln utesluta allt tal om pligt. Han trodde, att man kan vura bekännelsetrogen och biblisk, utan att sträfva efter att öfver allt bortrensaorden dygd,samvete och pligt, d. v. 8. öfverallt undertrycka det etiska elementet. Grefve Mörner fruktade, att den föreslagna nya ordalydelsen skulle för mängden bli ett ganska dunkelt tal och att deri uppställdes så öfverväldigande anspråk. nem: ligen att en menniska skall likna Frälsaren i kärlek, att de snarare måste föranleda förtviflan än uppbyggelse. Förslaget blef emellertid, såsom vi redan omnämnt, antaget, och det med 41 röster emot 16, så att den. dqvalificerade majoritet, som erfordras för liturgiska förändringar, var uppnådd. Denna utgång skall utan tvifvel innebära en väckelse för tänkande medlemmar at svenska kyrkosamfundet, att icke med så stor likgiltighet som hittills betrakta valen till ombud vid kyrkomötet, hvilken Jikgiltighet haft till följd att ett fåtal af påpassliga pietister utsett lekmannaombud, som icke kunna sägas representera andan och uppfattningen hos den sjelftänkande delen af församlingen. Att döma af flere meddelanden från olika trakter af landet har denna åtgärd. från kyrkomötets sida framkallat mycket stor ovilja, äfven hos de stilla i landena. Ett ytterligare vitnesbörd derom är en uppsats I ämnet, som läses i senast utkomna häfte af Tidskrift för hemmet. Förf., som synbarligen är mycket from och statskyrkan varmt tillgifven, yttrar emellertid bland an: nat följande: Må det tillåtas att först fråga om icke bibeln, om ej dess oförtydbara ord böra såsom vägledare tillerkännas en större auktoritet, än det som säges tillhöra den liturgiska stilen; eller om icke nya testamentet hädanefter såsom hittills är den enda rätta skalan för uppmätningen af hvad som är en sann kristlig kärna? Svaret kan för visst ej blifva mer än ett, och om så är, om det måste blifva jakande, huru löså och obållbara äro ej då de skäl, som inom kyrkomötet åberopades för dess beslut, att ur in ledningen till vigselskten utstryka mannens pligt. att ära sin hustru, och att, i talet om hustruns pligter, bortbyta det sköna ordet tillgifvenhet mot undergifvenhet, likasom meningen vore att till ett asiatiskt begrepp förvända en länge häfdad och af bibeln auktoriserad uppfattviog af äktenskapet. Är det svårt att fatta huru någon välsignelse skall kunna komma af en lära, som medgifver att mannen må till hustru äkta en qvinna han cke ärar, och i konseqvens dermed tillsäger iustrun, att hon skall med slafvinvans kärek fästa sig vid mannen, så bör det dock ör hvar och en vara klart, att man nu de: treterat satser, som icke kunna undgå att tännas anstötliga och sårande, äfven för nindre ömtåliga hjertan än qvinnans, Utan tsigt har denna ändring i handboken naurligtvis icke tillkommit; kärlekens prägel är den icke ; hvad annat ådagalägger den då, m ej ett vilseledt nit, som tror sig kunna ota ett ondt med ett värre, eller en torrörnuftig välmening, som vill stäfja ett isst sjelfsvålds — hvilket dock i en sjuk pbillning torde fått större dimensioner än verkligheten — med att vända ryggen ät let bildade samhällets grundsatser, och till sterländingens hårda råhet neddraga det venska äktenskapet. Ettsådant tilltag läger blott hyeude under ett visst sjelfsväld; nen något välgörande botemedel blir det cke, ; Hur löser bibeln denna fråga? Denna eliga skrift tillsäger ju mannen tydligt och estämdt, att hustrun skall gifvas sin ära. lär det i bibeln anbefalles oss att bemöta Er —— —— EEE