Aftonbladet – 28 november 1873, sida 2

hos en man, sem står vid vändpunkten til ett nytt lif. Cameron visade brefvet för sir unge reskamrat; det var från Macgregors far, uttalade en fordran att de genast skulle resa hem och derjemte en viss grad af för våning öfver hvad som så länge kun nat qvarhålla dem i St. Ouen. : Då Cos mo återlemnade brefvet, kramade Cameron härdt ihop det i sin hand, en åtbörd, icke så mycket af vrede, som icke mera af våldsamt kufvad sinnesrörelse. Vi måste väl således resa, yttrade Cosmo, men hans blick blef tveksam och oro: lig, dä han såg på sin vän, ty Cameron fö reföll ingalunda som en undergifven man, färdig att hörsamma en mottagen kallelse. I morgon skall jag säga dig mitt svar, sade högländaren; ja, det kan vara tid på att fatta ett beslut. Jag känner intet missnöje öfver hvad denne man skrifver; han har alldeles rätt. Antingen jag reser, eller inte reser, skall du få veta det i morgon.. Hvad skulle detta betyda? — eller jag inte reser, detta uttryck var visserligen något mera än en passiv vägran att lyda. Det betydde icke ett fortsatt uppehäll i S:t Onuen; nej, det innebar allt hvad Cameron innefattade i den mäktiga, nya källåder at hopp, af kärlek och föresatser, som han nu kallade lif. Han steg upp och gick hastigt fram till Cosmos fönster, vände tvert åter om, med en djup rodnad öfver sitt ansigte, mumlade något om aldrig allena, lade derefter sin arm inom Cosmos och bad honom följa sig. Jag ämnar mig till madame Roche, sade Cameron med ett visst uttryck-af vårdslöst trots i rösten. Kom; du är ju alltid väl kommen der i huset och fyra i sällskapet är bättre än tre. Ehuru öfverraskad och något stött öfver