Aftonbladet – 28 november 1873, sida 2

Ett reaktionärt försök af senaste kyrkomöte. Det är ännu i temligen friskt minne, att presteståndet, så länge det existerade som politisk korporation och utgjorde an parlamentarisk kammare i vårt land, ständigt stretade emot framåtskridandet uti kultur. och humanitetsfrågor och att det specielt satte sig emot alla sträfvanden, som gingo ut på art bättre än hittills erkännaqvinnans rätt och menniskovärde, Vihanulyckligtvis kommit i den ställning, att ingen hierarkisk korporation har något ord ifräga om sociala reformer och förbättring af allmän lag. Men att kleresiet -ännu bibehåller ett fiendtligt sinnelag mot samhällsförbättringar af nyss antydda art och att det gerna vill på nägot sätt ge sin ovijja och motspänstighet luft. derom saknas icke ganska talande vitnesbörd. Man kan bland annat ganska tydligt finna, att de reformarbeten, som afse att betrygga den gifta qvinnans rätt, icke ha att påräkna sympatier från kleresiets sida. Den presterliga representationen vid senaste allmänna kyrkomöte kunde visserligen icke direkt opinera rörande denna sak; men den gjorde dock hvad den förmådde för att på det fält, der den kunde verka, göra gällande en upp fattning, enligt hvilken qvinnan är ett underordnadt och viljelöst bihang till mannen. Det var i formuläret för brudvigseln, som man tyckte sig kunna ha tillfälle att inlägga åtskilligt, som skulle innebära en protest mot hela tidsandans riktning i förevarande fall och som sedermera skulle kunna åberopas mot dem, som ifra för erkännandet af qvinnans fulla menskliga värde och menniskorätt. Kyrkomötets presterliga ledamöter framlade och kyrkomötet i sin helhet antog nemligen ett förslag till förändring uti inledningen till brudvigseln (i 7:de kapitlet i nuvarande liturgiska handbok), hvilket företer de gröfsta och mest ohöljda reaktionära tendenser. Man tog bort allt det som häntydde på ömsesidig pligt, som betonade äktenskapet såsom en på pligtuppfyllelse hvilande sedlig institution, och framhöll istället qvinnans ojemförligt underordnade ställning, hennes absoluta underdånighet, allt under förevändning att få mera sbiblisk kärna i formuläret och göra det fullt konfessionelt. Först tog man helt enkelt bort erinran derom, att äktenskapet afser att lätta lifvets mödor, mildra mötande bekymmer och igenom en sorgfällig uppfostran bereda efterkommandes sällhet. Dernäst fann man det vara allt för myeket att tala om någon pligt å mannens sida och att ålägga honom att ära sin hustru. Derför tog man bort följande strof: Mannens pligt är att älska och ära sin hustru och genom förstånd och välvilja mer och mer söka vinna hennes förtroende och satte istället: Herrans vilja är, att mannen skall älska sin hustru, såsom Christus älskade församlingen och utgaf sig sjelf för henne. Såsom man finner är här hvarje spår af mensklig jemlikhet upphäfd. Den analogi, som uppställes emellan mannens förhållande till hustruns och Kristi till församlingen synes vara någonting mera än blott reaktionär välmening; den måste inför hvarje oförvilladt förständ smaka något af hädelse. Kristi förhållande till församlingen måste, enligt vår kyrkas bekännelse, vara det af frälsare och saliggörare och församlingens förhållande till Kristus är, enligt den ortodoxa uppfattningen, ju sådant, att hon, under 27kännande af sin synd och sin oförmåga att göra det allra ringaste godt, ser i honom sin gudomlige profet, öfversteprest och konung. I full enlighet med denna högst märkvärdiga jemförelse har man sedermera än: drat satsen: så bör ock hustrun med kärlek och tillgifvenhet möta sin man och i stället satt: att hustrun skall med kärlek och undergifvenhet möta sin man. Syftet framträder här så rent och öppet. att det icke äfven inför den enfaldigaste behöfver med något ord påpekas. Slutligen har man borttagit erinran om vigten deraf, att makarne genom sorgfällig uppmärksamhet på sig sjelfva och sina pligter, söka att förtjena hvarandras aktning och kärlek samt städse förelysa hvarandra i en sann gudsfruktan, Denna strof var dem högvVördigom en förargelse derför, att der talades om ömsesidiga pligter och förutsattes, att mannen skulle behöfva förtjena någon aktning från hustruns sida och att hustrun skulle kunna förtjena en sådan, och i stället sattes derför följande salvelsejulla tirad: ju mer och mer uppbygga sitt vus till en Herrans boning, der Han varder sänd och ärad och der medlemmar fostras ör hans himmelska rike. Att hela detta märkvärdiga förslag fick vassera genom kyrkomötet i temlig stillhet, . kan synas något besynnerligt, mem har sin. örklaring, dels i den omständigheten, att: nötets lekmannaledamöter i allmänhet synas , inse sig böra lemna de presterliga fri be lj; tämmanderätt i afseende på det liturgiska, l, lels i den mer eller mindre pietistiska an-l, trykning, som utmärkte en stor del aflek-; nannaombuden. j L f f 1 j Den ende, som utförligt och med stort llvar yttrade sig emot den besynnerliga reformen, var professor Ribbing. Med ynnerlig skärpa påpekade han det underiga deri, att man ville borttaga det, som oger hvardera makans pligtenliga ställning j ill hvarandra inom äktenskapet, och i stälet med afseende på mannen blott begagna n bild, som synes häntyda derpå, att det cke kan vara fråga om pligt och skyldig ; et å mannens sida, utan att han skall, utan —————— srrmem—m-m—m—m-—m—E—E—ErL—.