Aftonbladet – 28 november 1873, sida 2

icke tillåta sig att tro detta, men kanske var det likväl så. Och under tiden yttrade Macgregor sitt missnöje öfver dröjsmålet och skref hem bref fulla af otålighet. Cosmo kunde icke heller gifva något skäl till sitt långvariga uppehfll i St. Ouen, om icke sin bekantskap med madame Roche och hennes dotter, men detta var en orsak, den han ingalunda hade lust att uppgifva för fru Martha, som redan började visa symptomer af otålighet. Cameron hade inga bref att skrifva, inga tan. kar på någonting annat än den allt öfverväldigande lidelse, som bemäktigat sig hela hans själ — hans oförnuftiga id, att hans pligt manade honom att stanna i den lilla staden för att förbjelpa Marie Roche de St, Martin till frihet; helsa och lycka. Stackars Cameron! Sjelf vid gränsen af ungdomen, sjelf pröfvad genom försakelser och det strängaste förnekande af detta lifvets goda, tyckte han sig kunna öfvervinna alla hinder. Han tog härvid ej med i räkningen att hela hans makt öfver den framtid, hvarom han drömde, berodde af ett annat nyckfullt och egensinnigt hjerta; han kände blott att han ville och kunde utföra sin föresats, stode också hela verlden upp emot honom. Stackars drömmare! Verlden brydde sig föga om honom och hans föresatser; den hade inga onda afsigter emot honom, intet lurande förjsåt emot Maria. Från ett annat håll nalkadeg den äskstråle, som skulle krossa alla Camerons drömmar och förhoppningar. ADERTONDE KAPITLET. En dag inträdde Cameron åter till Cosmo med ett öppet bref i handen. Nu hade hans ansigte ett helt annat uttryck än den förra gången — det allvarliga, bestämda uttrycket