Aftonbladet – 27 november 1873, sida 3

äldre än Cosmo; och icke blott det — hon: var lika intresselös för honom, som om en hel verld legat mellan dem, Cameron insåg i ögonblicket att det så var, då han såg på det bleka fina ansigtet, som låg matt neds sjunke: emot kudden. Det var förunderligt att tänka hvilket djupt och starkt deltagande på en enda timme hade vuxit i den sträfva och slutna högländarens själ. SJUTTONDE KAPITLET. Dagarne framskredo en efter annan, och ännu dröjde de tre reskamraterna i S:t Ouen; de dröjde längre än hvartill det tycktes vara någon anledning; ja, så länge att Macgregor började bli otålig och äfven Cosmo förvånad. Cameron var icke längre den samme som förr; högländarens lidelsefalla bjerta var upprördt af en känsla som icke äter lät förjaga sig. Hans natur, som förbjöd ho nom att lägga sina känslor i öppen dag, gjorde att denne man i sitt yttre väsende väl föreföll lugn, men i djupet af hans själ smälte isskorpan och en brinnande oro efterträdde det foråa lugnet. Han gaf vika härför, emedan han ej kunde annorlunda. En okuflig längtan hade bemäktigat sig honom, stark genom sin styrka och icke erkänvande möjligheten at nägra hinder. Hans manliga, kraftfulla hjerta var uppfyldt af medlidande med den stackars svaga, älsk värda varelse, som icke förmådde hjelpa sig sjelf; ban kunde ej tänka på någonting an nat, än att lyfta henne på sina starka armar och bära henne dit, der helsa, lycka och frid stodo att finna. Det var första uppvaknandet till den för hans nation egendomliga, passionerade eld söm icke ser några svårigheter, icke fattar att någonting kau ställa sig i vägen för ernående af det mål man föresatt, sig.