Aftonbladet – 27 november 1873, sida 3

och så mäktig, att hans ibjerta vidgades och fylldes med nyttlefnadsmod. Men den sjuka och nervsvaga Marie kände sig besvärad och oroad; hon sjönk med en rörelse af trötthet tillbaka mot hufvudkuadden och svarade a det var modren som åter upptog samtalet. Du känner inte mitt fädernesland, mitt barn, sade madame Roche; jag haren zannan dotter som älskar det. Jag har alltid tänkt att någon gång skola vi resa dit och jag skall återse de gamla, kära bergen, träden, floderna; Men alla glömma mig der och för att säga sanningen, jag glömmer också, sade hon leende. Jag tror knappt att jag rätt kan tala mitt modersmål numera. Vill ni komma och lära mig engelska språket ånyo? tillade hon och vände sig till Cosmo, Säg skotska, madame; det är hans språk, inföll. Cameron och såg leende på Cosmo, mot hvilken han vände sig. Det var vänliga blickar som frän båda sidorna riktades på honom och ynglingen rodnade då han först mötte blicken från mrs Roches sköna ögon och derefter vännens ärliga trofasta blick. Cosmo var för ung att förblifva kall mellan två par ögon, hvilka båda med vänlighet riktades på honom, Han är en god moders son — säg, är han inte det? sade madame Roche och klappade Cosmo lätt på armen med sina rosenröda fingerspetsar. Jag var väl bekant med hans namn i mina unga dagar; jag egde en vän som hette på samma sätt. Ni skall komma och språka med mig om hvad som är er kärt, min unge vän och så skola vi två tillsammans öfvertala Marie till resan. Medan kon talade, kastade Cameron en svartsjuk blick först på den vackra ynglingen och deröfter på Maiie, Men hon var