Aftonbladet – 27 november 1873, sida 3

Denna nyväckta känsla hade en förunderlig verkan på Cameron; än var han nyckfull, otålig, ja, häftig, än vek som en qvinna, ofta blygdes han nästan öfver sig sjelf; blott i ett fall var han alldeles bestämd, — han ville icke resa. I vissa fall var han svartsjnkt otålig — hvarken dröjde han sjelf i Baptistes lilla rom, ej heller tillät han Cosmo att göra det om han möjligen kunde förekomma sådant. Han ville icke att några frågor eller något prat rörande madame Roche skulle ega rum, Dessa fruntimmer böra vara oss heliga; kvad de önska att vi skola veta, det meddela de oss sjelfva, sade Cameron nästan strängt en gång, då han afbröt ett samtal mellan skoflickaren och sin vän. Cosmo kände sig halft böjd att harmas öfver tillrättavisningen och beskyllningen att han genom ovärdiga medel skulle vilja förskaffa sig upplysningar, men det på en gång allvarliga och om en stark känsla vitnande uttrycket i vännens ansigte, afväpnade honom genast. Det var icke svårt att se, att saken i tiofaldt högre mått intresserade Cameron än honom sjelf, och Cosmo, ehuru alldeles urständ att fatta hvad detta kunde betyda, gaf vika för sin väns föreställningar. En annan dag, då Cosmo satt vid sitt fönster en plats den han hade en viss färsynthet att intaga sedan ban blifvitipersonligt bekant med madame Roche men som likväl utöfvade en stark attraktionskraft på honom, kom Cameron hasigt in i rummet, Högländaren lade hårdt sin kraftfulla hand på ynglingens axel och drog honom nästan med väld ifrån fönstret. Hur vågar du spionera på dem? utbrast han häftigt, skall då ej ens deras hem. vara heligt? Det var ganska nära att en allvarsam tvist