Aftonbladet – 26 november 1873, sida 3

särskildt framträder de många föreningarne till ; djurens skydd. Är det icke ett bevis, att resuldatet af vetenskapliga undersökningar, hvilket eröfvar menniskan hennes privilegierade ställning, ingår i menniskoslägtets allmänna upp: fattning? Flertalet af obildade och hvad man kunde kalla den gamla ortodoxa vetenskapen fortfara dock att betrakta menniskooch djurriket såsom två skilda verldar, mellan hvilka det icke är möjligt att slå en brygga, derför att menniskan är menniska, d. v. s. en varelse som från början egt någonting som djuret aldrig egt eiler kan få ega. Enligt Moses har Gud skapat djuren så att säga i massa, men menniskan är bildad af jordens stoft och Gud har i henne inblåst en lefvande anda. Denna degamle judiske skriftställarnes lefvande anda har sedermera genom kristendomen blifvit förvandlad i en odödlig själ, en substans som genom sin natur och värdighet är absolut skild från den själ, med hvilken djuret blifvit begåfvadt. Eller, om man medgifvit att menniskans själ är af samma slag som djarens, så har man till på köpet gifvit henne en ande, genom hvilken hon bestämdt skiljer sig från djuren. Mot dessa hypoteser äro vi nu väpnade med ett faktum, som icke längre kan förbises, att nemligen djurens förmögenheter endast till graden icke till beskaffenheten äro olika menniskans. Voltaire sade med rätta: -Djuren hafva förnimmelse, inbillningskraft och minne, men ingen tänker på att skänka dem en odödlig själ. Hvar för tillerkänna vi oss sjelfva en sådan?Skilnaden mellan menniska och djur är visserligen vida större, än Voltaire stundom antydde; den är ofantlig, men den är blott en skilnad i utveckling. icke i beskaffenhet. Äfven fir delägre djuren skulle det, såsom Darwin säger, kräfvas volymer, om man ville beskrifva deras vanor och förmögenheter. Betrakta myran och biet. — — Om roffåglarne kan man påstå, att de handla med öfverläggning. Tippgöra planer och utföra dem, andra mångfaldiga liknande exempel att förtiga. Darwin söker äfven bevisa att hos de högre djuren finnas begynnelser till moralisk känsla. Hästar och hundar visa drag af själsadel, hederskänsla och samvete. Med ett ord, djurens instinkter kunna betraktas som frön till de mest upphöjda moraliska egenskaper. Som Goethe uttrycker sig, vi se i djuret knoppen af det, som i menniskan skall blifva blomma. Så talar panegynikern. Max Miller vill svara honom, att utan att derför i minsta män draga i tvifvelsmål djurens instinktiva egenskaper, deras klokhet, omdöme och skarpsinnighet, kan han dock icke vid mogen efterianke gå in på det förmenta sammanhanget med menniskans intellektuella förmögenheter. Man må öfverlemna sig åt sin fantasi, uppgöra analogier och ana allehanda enskildheter i afseende på djurens inre lif. Man kan till och med erkänna, attien viss mening är djuret öfverlägset menniskan. Hvem har ej någon gärg afundats fågeln hans vingar? Hvem skulle vilja påstå, att ej lejonets muskler äro mycket kraftigare och kattens mycket smidigare än menniskans? Hvem betviflar örnens genomträngande blick, hindens fina hörsel eller hundens väderkorn? Man skulie ju till och med någon gång kunna önska sig lejonets pels eller snigelns hus? Max Miller vill gå ännu längre, och om någon sade honom att våra själsförmögenheter endast tjena att försvaga den naturliga intuitionen, att våra organ äro svaga och bedrägliga, att ett blötdjar, som kan smälta utan mage och lefva utan bjerna, är en mycket fullzomligare och mycket lyckligare varelse än menniskan, så skulle han visserljgen kunna gå in på allt detta, men dock hålla fast vid ett påtagligt faktum, det nemligen, att ett djur, hvilka egenskaper det än må ha egt, dock aldrig talat. Med fit användes här uttrycket tala, ty genom att bruka ordet språk öppnas dörren för alla slags metaforer och hugskott. För attut trycka sig felfritt, mäste man bestämma meningen med ordet språk. Det fins i språket två djupt skilda yttringar, hvilka i det vanliga talesättet visserligen hafva samma benämning, men hvilka man skulle kunna omsorgsfullt skilja genom att kalla den ena sinnesrörelsens språk, den andra förnuftets språk. Förmågan att genom yttre tecken uttrycka hvad man känher, är källan till sinnesrörelsens språk, och hågkomsten af hvad dessa tecken betyda är en minnets sak. Sinnesrörelsens språk delar menniskan utan tvilvel med djuren. Hundens skall uttrycker, allt efter förhållandena, vrede, öfverraskning eller nöje. Hvarje hund talar detta språk, hvarje hund förstår det; de andra djuren, katten eller fåret, och till och med darnen begripa det. En katt, som en gång blifvit skrämd eller biten af en skällande hund, förstår hädanefter detta ljud och tar sig till vara, lika visst som de varelser, hvilka benämnas förnuftiga. När katten fräser, betyder det vrede, och en hund, som en gång fött ögat utrifvet af en katt, skall icke underlåta att begripa detta kattspråk. Hvilken är då skilnaden mellan sinnesrörelsens språk och förnuftets? Sjelfva benämningarne angifva detta. Det menskliga språket är grundadt på förnuftet, och förnuftet kan betecknas såsom förmågan att bilda och handtera allmänna idger, och emedan denna förmåga yttrar sig genom det artikulerade språket, så ha vi rätt att säga djuren vara i saknad af förnuft, emedan de ej blifvit begåfvade med det enda påtagliga förnuftstecken vi känna, språket; vi kunna på samma gäng gerna medgifva, att de blifvit begåfvade med iakttagelseförmåga, beräkning, själsnärvaro, reflektionsförmåga och till och med gevi — men de kunna ej bilda och handtera allmänna idger, . På det ingen må tro, att den här af Max Miller uppstälda skilnaden mellan sinnesröcelsens språk och förnuftets är godtycklig och konstlad, vädjar han icke endast tilll: språkförskarne, utan äfven till fysiologerna och läkarne. Dr Hughlings Jackson säger, oh tal om en sjukdom i hjernan, Medical Times and Gazette, 14 och 20 Dec. 1867, fölaude: Denna sjukdom kan medföra delvis Her helt och hållet förlusten af det intelektuela språket, men icke af sinnesrörelsens ler interjektionens språk. Den som råkat it för denna sjukdom, använder ord utan sammanhang eller förlorar dem till och med relt och hållet; han kan icke mera uttrycka Ina tankar i skrift eller genom något teccen, nog utarbetadt för att kunna träda i stället för talade eller skrifna ord; han kan cke mera läsa en bok. Men han kan småle, skratta, sucka, sjunga och använda elemen