Aftonbladet – 26 november 1873, sida 3

Max Miiller om Darwinismen. Ur en följd populära föreläsningar i London. IL. Menwiskans språk och djurens språk. Det vore orätt, att förneka — säger Max Miller — att Darwin och hans anhängare äro långt ifrån de enda, som tillerkänna djuren språk i bögre mening. Darwin har i detta fall bundsförvandter äfven inom ett läger, der man minst skulle vänta sig sådana. Sålunda har en erkebiskop inom engelska kyrkan skrifvit: Menniskan är icke det enda djur, som kan betjena sig af språket, för att uttrycka det som försiggår inom hennes själ och för att med mer eller mindre noggraunhet förstå hvad andra vilja uttrycka. Men ej ens för alla verldens erkebiskopar vill Max Miller rymma fältet. Fan anser sig sjelf hafva i föreläsningar, höllna 1862, tillerkänt de högre djuren mera än hvad förut någonsin betraktats som billigt, men när han läser, hvad de vältaligaste panegyriker nu för tiden säga om djurens intollejtnella förmögenheter och sociala dygder, försfaller döt honom alltid som om dessa loftal, hållna öfver djuren, hur grundade de än må vara, icke ha det minsta att göra med det ömsesidiga förhållandet mel lan menniska och djur. En af de senäste bland dessa snart oräkneliga utgjutelser lyder så här: Är det icke märkvärdigt, att så många menniskor, icke endast bland ; profana, utan äfven bland de lärde, medgifya att en Gud kan för vandlas till människa? Men vilja icke begripa att ett djur kan förvandlas till menuiska? Den gamla verlden pch i våra dagar österns mest bildade nationer ha hyst geh hysa en helt olika åsigt. Läran om själavandringen fäster menniskan vid djuret och åstadkommer ett mystiskt samband mellan verldens alla varelser. Judendomen en sam, med sitt hat mot natorguddomligheter, och den dualistiska kristendomen hafva gräft denna afgrund mellah menniskan och djuret. Egendomligt är att se, huru i vår tid och bland de mest upplysta folk en djupare medkänsla för djuryerlden utbildat sig, och huru denna medkänsla