Aftonbladet – 26 november 1873, sida 3

,slutföljder dr Broca dragit af sin erfareni het, så kan man åtminstone betrakta föl jande resultat såsom ovederläggligt: Omen viss del af hjernan, venstra sidan af främre halfvan, blir skadad, förloror den sjuke bruket af förnuftets språk, medan han — så vida ej någon annan intellektuel sjukdom tillkommer — bibehåller sinnesrörelsens språk, förmågan att genom tecken och åtbörder sätta sig i förbindelse med andra. Max Miller hoppas, att hvad han här anfört icke skall ingifva någon den föreställaingen, att han anser hjernan eller någon del af hjernan afsöndra förnuftsspråket, så som lefvern afsöndrar gallan. Hans enda afsigt med hänvisningen till läkares iakttagelser var att påpeka huruledes skilnaden mellan sinnesrörelsens språk och förnuftets icke är konstgjord eller af en blott logisk karakter, utan att den är bestyrkt med: påtagliga vitnesbörd: från hjernans patologi. Ingen med filosofisk bildning lär väl betrakta hjernan eller en del af hjernan såsom den plats, dit språket är förlagdt, lika litet som man tillskrifver ögat i och för sig synförmågan eller örat hörseln. Vi kunna icke se utan öga eller höra utan öra, och vår talförmåga står i något förhållande till den venstra halfvan af främre hjernan; men utan oss kan icke ögat se, örat höra eller hjervan tala. Att söka språkförmågan i hjernan skulle vara icke mindre chimeriskt än att förlägga själen till diafragman. Denna åtskilnad mellan sinnesrörelsens språk och förnuftets är emellertid af stor vigt, emedan den tydligen visar i hvilken mering man kan säga att menniskan och djuret dela språkförmågan, och i hvilken mening detta ej är exakt. Interjektionerna t. ex., som i samtalsspråket äro af vida större betydelse än i skrift, tillhöra sinnesrörelsens språk; djuret betjenar sig derafliksom men niskan, isynnerhet såsom den lidelsefulla eller föga bildade menniskan. Men det finns intet språk, äfven bland de -mest primitiva vildar, der icke det stora flertalet af orden äro rationela. Om nu Darwin säger oss, att det finns vildar, som icke hafva abstrakta termer i sitt språk, så är det tydligt att hsn icke gjort sig reda för den verkliga skilnaden mellan förnuftets och sinnesrörelsens språk. Med förnuftets språk förstå vi i ett språk, som eger abstrakta termer, såsom orden hvithet, godhet, hafva, vara, utan hvarje språk, deri alla ord, äfven de mest konkreta, hvila på allmänna begrepp och äro härledda af rötter, som uttrycka allmänna ideer. Det finns i alla språk ett visst lager af ord, som uteslutande tillhöra sinnesrörelsens område. Detta lager är mer eller mindre be: tydligt, allt efter hvarje folks ståndpunkt, men aldrig helt och hället betäckt af förnuttets språk. Flertalet interjektioner och ett icke obetydligt antal härmande ljud till höra denna kiass. Karakteren och uppkomsten af dessa ord äro alldeles tydliga, och man kan icke tänka sig att de hvila på allmänna begrepp. Men med undantag at detta oorganiska lager kan menniskospråket, vildarnes så väl som de bildades, härledas ur rötter, och hvar och en sf dessa rötter är tecken för ett allmänt begrepp. Häri ligger kanske den vigtigaste upptäckt, språkforskningen någonsin gjort. Äfven de mest vanliga ord, befintliga i hvarje språk, sådana som fader, moder, syster, hand, fot, kunna härledas ur bestämda rötter, af hvilka hvar och en uttrycker ett allmänt begrepp. Så vida derför ej Darwin vill påstå, att det finns språk som ej ega ord för att uttrycka idgerna fader, moder, himmel och jord, har hans tes om frånvaron af abstrakta termer i ett språk intet att betyda. Hvarje rot är en abstrakt term, och rötterna utmärka i sin historiska verklighet en period i menniskospråkets historia — de utmärka begynnelsen af förnuftets språk. Hvad Max Miiller så starkt som möjligt vill betona, det är att rötter, sådana som då, gifva, och gå, sjunga, ur hvilka ett oräkneligt antal ord uppkommit, skilja sig från utrop och härmande ljud på samma sätt som allmänna ider skilja sig från särskilda intryck. De tänkare, som med Hume hålla före att all männa ider äro ingenting annat än särskilda intryck, hvilka undergått förvandling, skola nu ock utan tvifvel på samma sätt förklara ombildningen af ett skri eller en suck till en rot. De deremot, som anse att all männa idger icke kunna af sig sjelfva framgå ur ett slags tabula rasa, och som medgifva ett aktivt medarbete af jaget, skola betrakta språkrötterna såsom ett ovederläggligt bevis för att menniskan i skapelsen undfått de språkelement, hvilka utgöra det första framträdandet af den menskliga intelligensen, ett framträdande hvartill man aldrig i djurriket funnit ett enda spår. Dessa anmärkningar torde ådagalägga, att len mer än två tusen år gamla striden mellan förfäktarne af det onomatopoietiska ett ords bildande till lika ljud med saken som let betecknar, t. ex. hwissla, sucka) och dem, som anse at språket utgått ur rötter, är alltför vigti, för att kunna vara blott en simpel meningsskiljaktighet mellan skolor af språkforskare. Om orden i vårt språk kunde hänföras blott till ett visst antal utrop och rärmande ljud, så skulle Hume, och icke Sant, hafva rätt, och Darwin kunde då ned skäl se helt enkelt en tidsfråga i djurpråkets utveckling till menniskospråk. Om leremot det är ett ovederläggligt faktum, tt det vid sidan af den imitativa delen i språet fiuns en annan vida vigtigare del, som ramgått ur rötter, så utgör denna radikala eriod — såsom Max Miiller henämner denamma — ett skrank (fom det är högt eller igt, betyder ingenting) mellan menniskan ch djaret. Om denna period långsamt utecklat sig eller med ens tillkommit, kan ej fgöras. Liksom det ursprungliga här i erlden för öfrigt, äro äfven språkets och örnuttets frön i sin uppkomst nu för oss oåtomliga. Men vi egaoch använda ännu i dag amma språkmaterial, som blifvit bildadt hos bra urföräldrar. Språkrötterna äro, så att ÄRA, vår äldsta fullmakt på att vara föroftiga, och de utgöra ännu i dag kärnan i e milliontals ord, som uttalas på jorden, edan man deraf aldrig funnit det minsta pår eller på något sätt någoating motsvainde hos aporna, ej ens hos de högst ut ecklade, 1 Mn eukree ar bl Orc fö I fn