Aftonbladet – 26 november 1873, sida 2

en gång för länge sedan en vän med samms namn. Hon satt ett par minuter, försjun ken i sina minnen och öfver hennes ansigte låg det uttryck af både vemodigt nöje och saknad, hvarmed ett gammalt fruntimmer erinrar sig en trofast tillbedjare från sina unga dagar. Hon återtog derpå teserveringen, egnade icke Macgregor större uppmärksamhet än hvad artigheten fordrade, kastade leende en förvånad blick åt hörnet der Cameron hade tagit plats bredvid hennes dotter och var förnämligast vänlig emot Cosmo, som blef allt mera obesvärad och öppet medelsam. Jag har sett er vid ert fönster, sade madame Roche. Jag har sagt till Marie — denne unge man, så blygsam och så okonstlad,som grannlaga drar sig tillbaka då vi komma fram till fönstret, jag tror visst att han är min landsman, Jag ser det på eder alla tre, mina herrar och denna er herr guvernör, han liknar inta alls en fransman, Ett sådant skägg på kinderna men intet på hakan — så brukas aldrig i Saint Ouen. Den gamla fruns skratt var så hjertligt att Cosmo icke kunde afhålla sig från att instämma deri. Han är min käraste vän, svarade Cosmo, rodnande vid att begagna detta adjektiv, men han är endast Macgregors guvernör, inte min. Sä-å! hvem tar då vård om er? sade den gamla frun. Ack, 123 förstår! — ni är gammal nog för att akta er sjelf — är det Bä? 2Ja dr viss på att ni eger en god 967 försåndig mor i ert hem. Ja, madame, det har jag, men huru kan ni veta det? frågade Cosmo förvånad. Emedan hennes sons ansigte säger mig att så är, svarade madame Roche med ett vackert leende, Jag känner igen en god