Aftonbladet – 26 november 1873, sida 2

ntills bibehållit fransk lagskipning, endast ned största motvilja skola gå in. Den ener: siska seghet, med hvilken dessa länder allid motsatt sig införandet af tysk lagskipning bevisar tillräckligt, att juryinstitution L brottmäålsaker der är en populär institution, som icke lätt skall frångås. Angär sade denna sak äro meningarne i Tyskland mycket delade, och om rikskansliet vidhåller sitt förslag utan några modifikationer, skall säkerligen en het strid uppstå. I nära samband med domstolsorganisationen står frågan om en gemensam lagstiftning för tyska riket. Tyskland eger redan en gemensam handelslag och en gemensam strafflag. Genom antagandet af i fråga varande förslag, med eller utan modifikationer, skulle det äfven få en gemensam rättegångsordning i civila och kriminella mål. Sedan fattas blott att det äfven får en gemensam civillag. Genomförandet af en sådan reform är redan i principen godkändt, och såsom vi förut omtalat ha Baierns och Sachsens representativa församlingar uppfordrat sina regeringar att taga initiativet i denna sak. Ryssland har nu, i enlighet med det lötto det på sin tid gaf England, dragit sina trupper tillbaka från Khiva, och de härar, som deltogo i expeditonen ha redan återvändt till sina kantoneringsorter. Men i fredstraktaten har set förbehållit sig suveräniteten öfver det norr om Amu-Darja liggande landet. Vid stranden af denna flod och på kort afständ från den khivanska staden Schnrakan ha ryssarne i en väl odlad och tätt befolkad trakt anlagt ett fäste med nam net Petro Alexandrowsk, som är försedt med en ansenlig materiel och har utrymme för en talrik besättning. Detta fäste skall utgöra medelpunkten i en stor operationslinie från Aralsjön till Turkestan. Från Petro Alexandrowsk kunna ryssarne bevaka sjelfva Khiva, och härifrån kunna de äfven utsända expeditioner mot de rofgirige mnormaderne i landet norr om Amu-Darja. Från Khiva ha utförliga meddelanden ingått om det olyckliga öde, som drabbade de af ryssarne frigjorde persiske slafvarne i Khivs, Khanen hade, såsom vi förut omtalat, : f. eusslutet förbundit sig att försätta alla slafvar i frihet, och så länge den ryska garnisonen låg i Khiva, egde slafvarnes afsändande titl Persien, deras hemland, rum med mycken regelbudenhet. Khanen hade gifvit slafvarne valet mellan att antiogen åt rvända till Persien eller stanna i Khiva såsom fria medborgare eller såsom aflönade arbetare hos sina hittillsvarande herrar. De, som valde det första, skulle ända till Kaspiska hafvet förplägas på kbanens bekostnad, meu der skulle de upptagas af ryska skepp och föras till persiska kusten. Som största delen af slafvarna voro från vestra Persien, måste de taga denna väx. De slafvar, som voro hemma i sydöstra Persien, vaudrade deremot vägen till Kandahar och Herat eller genom ien södra turkomsnniska steppen till Astera. bad. De sistnämnda anser man ha lyckligt kommit till sina hemorter. Annorlandå, gick det dem, hvilka gåfvo sig i vög till Kaspiska bafvet. Khanea hade visserligen lofvat att förpläga dem; men så snart do lemnat Khiva, glörde han detta löfte. Efter et var dagars förlopp voro de utblottade på lifsnedel. De skingrade sig då åt alla häll, och der ie stötte på ett turkommannisktläger, angrepa le det och tillegnade sig de lifsmedel, de oshöfde. De anfallne satte sig till motvärn och fingo snart undsättning af turkgnanniska ryttarekaror från det inre landet, hvilka bemäktigade sig klafvarne och förda lem med sig, efter att att först ha anstälc ett blodbad bland dem, Icke en enda af lessa frigiine slafvar kom tillbaka till Persien. En slaf, som undkommit, bragte umnlerrättelsen om denna tilldragelse till fästet Petro-Alexandrowsk, och kort derefter incom en dylik underrättelse från khaneu, som lofvade sträng undersökning om saker. Unligt hvad det vill synas, är khanen sjelf :!en urspruugliga orsaken till blodbadet, men nan förmodar äfven, att turkomanerna, ufver hvilka khanen i sjelfva verket icke har ågon makt, här har velat trotsa en af fredsraktatens bestämmelser, — Slafveriets a. kaffande har nemligen väckt den största örbittring hos tutkomannerne, ty de lefva ndast för krigiska idrotter och se med förkt ned på fredliga sysselsättningar sådana om åkerbruk och handtverk, hvilka hittilla kötts af slafvarne. Men nn är den tidpunkt ommen, då turkomannerae måste bortlägga apnen för att gripa till plogen, ty de å icke längre ha slafvar, som de kunna vinga att arbeta. VESORSEemenNe