Aftonbladet – 26 november 1873, sida 2

yngre än hvad hon var och kunde icke kal las en väl konserverad skönhet; tvärtom fannos lika väl skrynklor i hennes ansigte som silfver i hennes ljusbruna hår, men dessa ålderdomstecken till trots satt hon der triumferande öfver årens härjningar, ännu alltid intagande af de behag dem hon icke skulle kunnat hindra gller förbättra. Hennes ägon voro de skönaste blå, hennes läppar ljuft röda, trots skrynklorna hade kinderna ännu en fin rodnad och de hvita händerna med sina rosenfärgade fingerspetsar voro fina och välbildade som på en sjuttonårig flicka. Madame Roche var icke omadveten om de sällspordt rika gåfvor at yttre behag, dem han erhållit af naturen, men hon bar dem med samma lugna säkörhet, som under de flydda femtio åren. Skön under hela sitt lif, kände hon sig ej det minsta förvånad eller bragt ur fattningen af att hon var det äfven nu, Hon emottog sina tre unga landsmän på ett sätt, som fullt stämde öfverens med Oosmos förväntan; hon frågade om deras namn samt hvarest och huru de hade rest, med en gammal dams tillbörljga vänliga intresse ach med samma behagliga reminiscenser af franska språket i sitt engelska uttal, gom Cosmo hade funnit så intagande i hennes lilla biljett. Cameron satte sig efter ett ögenblicks skygg tvekan i en länstol bredvid den sjukas hvilosoffa och lyssnade vögdnadsfnllt på hyad hon med sakta röst ytt. rade, medan Cosimo, lika blyg men icke fullt så tafatt, tog plats i närheten af madame Hon gjorde ingen anmärkning, log biott förbindligt, då CGamerons och Macgregor namn upprepades för henne, men då Cosmo uttalade sitt tillnamn, vände hon sig med ett uttryck af lifligt intresse till honom: Livingstonola upprepade hon; jag egde