Aftonbladet – 26 november 1873, sida 2

fransyskt och halft engelskt till sin anordning. Bronspendylen och spegeln öfver spiseln, marmorbordet vid rummets ena sida; det kalla, bonade golfvet, på hvilket Cameron var på väg att halka — den vackra lampan på divansbordet och de yfviga, hvita gardinerna, uppdraperade med högröda band, allt dstta var fransyskt; men den fyrkantiga, turkiska mattan, den öppna spiseln der en oss Tastigt lågade och sprakade, det lysande täcket på bordet, der madame Roches tebricka fint och prydligt var ordnad. allt detta såg så skotskt hemlikt och trefligt ut, som man någonsin kunde önska. På en soffa, framåragen ända till eldstaden hviden sjuka dottern i halft liggande ställning, : Th ggan Marie Roche de S:t Martin var mycket blek och hennes blå ögon hade ett så ljuft, så ömt uttryck, av. ingen kunde möta hennes blick utan vaknadt deltagande, om man ock icke ons för sig sjelf skulle mäktat förklara hvarför man erfor detta dettagande. Hon var klädd i en sjukdrägt, så mjuk, så väl draperad och passande, att Cameron, okunnig som en vilde i alla toilettens hemligheter, icke nog kunde beundra det utsökta behaget i den fina drägten, hvilken i sanning tycktes utgöra en del af denna bleka, fina, älskliga varelse, hvars hela tillvaro tycktes vara ett tåligt lidande. På motsatta sidan om bordet satt madame Roche. Hon var ej klädd ienkedrägt, ehuru mannen dött för endast få år sedan. Under den fina, hvita spetsmössan låg hennes vackra, ännu rika hår, som icke syntes ha förlorat något af sin glans, men väl, på nära håll sedt, skimrade af silfver. Hennes klädning var af mjukt, glänsande svart siden; inga lysande färger syntes till i hennes drägt, blott hvitt och svart, Hon föreföll icke