Aftonbladet – 26 november 1873, sida 2

MA VVILELV ADR UU WU HUT. En företeelse, hvilken i hög grad är egnad att väcka ej blott uppmärksamhet, utan äfven glädje hos alla vänner af en sann religiositet och af hufvudvilkoret för densamma, andlig frihet, är den s. k. gammalkatolska rörelse, som sedan några år föregär på Europas kontinent och synes hafva sina egentliga härdar i Schweitz och Tyskland. Gammalkatolikerne hålla sig till kyrkans äldsta traditioner, se i påfven endast biskopen af Rom och protestera isynnerhet kraftigt mot läran om ofelbarheten, hvilken i sjelfva verket var orsaken till deras skilsmessa från påfvedömet och dess anhängare. Denna rörelse har väckt förhoppningar om att genom gammalkatolikerne en ur katolska kyrkans eget sköte utgången ny reformation skulle kunna ega rum, hvilken till sitt innersta väsen protestantisk skulle bi draga till att inom protestantismen sjelf väcka till nytt lif dess åsigter, der dessa. löpa fara att eljest falla i glömska. Man har derför med glädje sett att deras läror, på samma gång de öfverensstämma med den äldsta kyrkans, äfven komma den äkta protestantismens närmare, äfvensom att en liflig och vänskaplig förbindelse eger rum mellan gammalkatolikerne samt några evangeliska och protestantiska föreningar i Tyskland och Amerika. Det exempel på sann kristlig tolerans, som gammalkatolikerne härmedeist gifvit, är i hög grad förtjent af erkännande och efterföljd, på samma gång enda möjligheten att göra kristna kyrkan till hvad hon kallar sig för: en och allmännelig (una et! catholica) torde vara att försöka bterföra henne till de första århundradenas ursprungliga och ännu ej förfalskade grundsatser. Att denna rörelse ses med oblida ögon af påfvedömets och ofelbarhetens vänner kan man ej undra på, och ej heller derpå att de gifva luft åt sin ovilja vid sådana triumfer af det reformatoriska partiet som nyligen vid kyrkoherdevalet i Geneve, då trenne gammalkatoliker (bland hvilka Charles Loyson, f. d. pater Hyacinthe) med en ofantlig röstpluralitet utsågos till kyrkoherdar derstädes. Men att ett återljud af denna ovilja skall förnimmas äfven i vårt protestantiska land och det från ett håll, der man eljest räknar sig till förtjenst att vara mera lutherskt ortodox än Luther sjelf — såsom fallet var i tidningen Väktarens n:r för för den 20 dennes — det kan åtminstore vid första ögonblicket förefalla litet förvånande. Det är visserligen ej första gången sympatier för Rom här uttalas, ty den nylutheranism, som länge lärts vid det sydsvenska, universitetet, står visserligen ultramontanismen vida närmare, än gammalkatolicismen; och vid ett tillfälle, prestmötet i Upsala 1865, hörde man svenska kyrkans primas beklaga den glädje många protestanter känt öfver de trångmål, i hvilka katolska kyrkans högsta styrelse befann sig. Ty, yttrade erkebiskop Reuterdahl, hvad som i dag händer katolsk kyrka, kan i morgon hända evangelisk, och det hänvisar, efter vårt förmenande, på kyrkas och kyrkobekännelses upplösning, icke på dess befästande. Möjligen är det samma grundåskådning, som föranledt Väktarens bittra utfall mot gammalkatolicismen, ty den lutherska ortodoxi och den ytterliga politiska konservatism, som den nämnda tidningen representerar, behöfva säkerligen ett stöd i den ro: merska ortodoxien och de politiska doktriner, som derifrån utgått, på samma gång ett försvagande af de senares anseende befaras kunna verka försvagande på de förra. Att gammalkatolicismen visat sig främja politisk frihet framkallar förebråelsen för oandlighet. Att den, ehuru sorgfälligt undvikande allt, som kan få utseende af en förändring i lä ran, dock i Genåve visat sig förfäkta samma grundsats, som af David Schenkel, rationalisten, blifvit förfäktad i Tyskland, att hvad han kallar församlingen, men hvarmed egentliger menas wassorna, de vare från kristendom och kyrka så bortkomna som helst, skola hafva rättighet att sjelfva välja sina prester (!!), gifver Väktaren ett sorgligt intryck af opälitlighet, som än mera förstärkes genom underrättelsen att gammalkatolikerne till senaste kongressen i Constanz inbjudit den för otro brännmärkta sig så kallande protestantföreningen. Att denna rörelse öfver hufvud icke är en reform af pålitligt och varaktigt slag, derpå ser Väktaren ett tecken i den omständigheten, att man ännu icke inom densamma sett den pye Luther uppträda; på samma gång tid: ringen längre ned iartikeln såsom föredöm ligt framställer de ädle biskopars handlingssätt, hvilka, sedan de i Rom frimodigt protesterat motf ofelbarhetsdogmen, derefter tystnade oeh drogo sig tillbaka i sin stilla verksamhet, underkastande sig, fastän de icke ändrade öfvertygelse. Men — när tystnade väl Luther och underkastade sig? Är icke första vilkoret för en reform att den öfvertygelse om sanningen, på hvilken den grundar sig, offentligen bekännes? Och framgår icke af Väktarens uttalande att den nye Luther, som i vår tid kunde uppstå, alltid i honom skulle finna en motståndare? Ty den beskrifning på Luther och kyrkans sanna reformatorer i alla tider, som Väktaren lemnar, synes oss snarare hafva tilllatgångspunkt resultatet, än sjelfva den reformatoriska anden,hvarför tidningen ej gerna kan erkänna någon annan reformator, än den som redan förmått att fästa sitt namn vid en viss uppfattning af kristendomen. Ja, det förefaller oss, som om Väktaren af sjelfve den gamle Luther egentligen blott håller på namnet, icke på den äkta protestantiska ande, fyllde den store reformatorns person: